Både olaglig och så kallad “legal korruption” förekommer frekvent – bara dramatiskt ökad offentlighet kan ändra på det.
Erbjudandet att mot 60 miljoner euro i mutor göra så att EU-kommissionen tog bort förbudet mot snus i det kommande tobaksdirektivet har väckt stor uppståndelse, inte bara i svenska medier.
Säkert beror det på att det är sällsynt att någon så högt upp som den maltesiske hälsokommissionären John Dalli tvingas avgå. Vad som inte riktigt framgått av snusdebatten är att korruptionsrisker hör till EU:s vardag. I somras dömdes en EU-tjänsteman till 40 månaders fängelse för att mot bjudresor och krogbesök ha lämnat ut marknadskänslig information till ett storföretag.
Förra året redovisade brittiska Sunday Times hur tidningens reportrar under åtta månader låtsades vara lobbyister, som mot betalning ville ändra parlamentets beslut. Tidningen fick napp hos fyra europaparlamentariker, som förklarade sig villiga att ta emot mutor.
Det var inga udda figurer. Två av dem var tidigare utrikesministrar i sina hemländer, en var före detta inrikesminister.
När EU häromåret skulle diskutera stramare regler för hedgefonder, överöstes parlamentarikerna av e-mail från banklobbyister i Bryssel. Corporate Europe Observatory (CEO) jämförde formuleringarna i dessa e-mail med parlamentarikernas motioner. I ett halvdussin fall var de nära nog identiska. En av dessa motionärer var den svenske folkpartisten Olle Schmidt.
Ett TV-program som tyska WDR gjorde kallades Wie sich die Banker in Brüssel die Reglen selber machen.
Vad detta visar är att EU med sin kombination av många lobbyister och sitt utvecklade hemlighetsmakeri löper stora korruptionsrisker. Att det finns minst 15 000 lobbyister i Bryssel kallade Transparency International nyligen för ”legal korruption”.
För kommissionen har inte särskilt bra koll på lobbyisterna och är ointresserad av att reglera ”svängdörrarna”, att folk går från offentliga förtroendeposter till lukrativa jobb i näringslivet.
Det var skenheligt när Europaparlamentet häromveckan beslutade att ge EU:s antikorruptionsenhet Olaf möjlighet att ”omedelbart och oannonserat” få tillträde till samtliga institutioner där man misstänker bedrägeri, men inte till parlamentet självt. Det går visserligen att efter särskilt prövning häva mutmisstänkta parlamentarikers immunitet, men på några dagar hinner skrivbord städas och datorer rensas.
I eurokrisens spår finns starka krafter som vill öka de överstatliga inslagen i EU, kombinerat med starkare demokratiska institutioner. Men sådana förändringar riskerar bli slag i luften, om inte offentligheten dramatiskt ökar. Gör den inte det får Europa svårt att bemästra lobbyisternas järngrepp över besluten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
