Sökes: En politisk vision

Det finns bara två tydliga politiska visioner i svensk politik i dag. Den ena extremliberal och den andra högerreaktionär. 

Jag fastnade särskilt för en mening i Björn af Kleens intervju med centerledaren Annie Lööf i DN strax före jul. Hon säger: »Det kommer att stå om oss i historieböckerna.« Så uttrycker sig bara en politiker som tror att hen har en mission. Och kanske en förstorad självuppfattning. I intervjun framstår Annie Lööf för övrigt som extremt disciplinerad och fokuserad. Hon är 34 år men har redan varit partiledare i sex år. Efter decennier av dåligt självförtroende och förlorade väljarandelar råder åter en optimistisk stämning i Centern.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson är en annan relativt ung partiledare. Han är 38 år. Han blev partiledare vid 26 års ålder. Åkesson har lyckats att delvis stöpa om sitt parti, tagit in det i riksdagen och etablerat Sverigedemokraterna som Sveriges tredje största parti. Även Åkesson har en mission.

Ja, Lööf och Åkesson representerar två tydliga motpoler i svensk politik i dag: nyliberalismen och nationalkonservatismen.

Sverigedemokraterna vill återvända till ett ursprungligt Sverige som aldrig funnits, där män var män, kvinnor var kvinnor och Sverige var ett Sverige utan utländska och multikulturella influenser. Framför allt utan »invandrare«. Vägen dit går via det slags »illiberala« politiska metoder som redan prövats i länder som Polen och i Ungern.

Lööf och Åkesson representerar två tydliga motpoler: nyliberalismen och nationalkonservatismen.

Annie Lööf har positionerat Centern som spegelbilden till Sverigedemokraternas ideologi, i en politisk yta som moderaterna numera har övergett för att axla statsmannaskapets tunga börda. Fredrik Reinfeldt lyckades härvidlag men Anna Kinberg Batra låter mest som om hon förprogrammerats av en »spinn doctor«.

Centern vill ha ännu mer skattesänkningar och avregleringar. Bedriver kamp mot och demonisering av fackföreningsrörelsen. Centern vill ha öppna gränser men inga sociala rättigheter för invandrare. Vilket ska öppna vägen för en flexibel arbetsmarknad av amerikansk typ med radikalt ökad lönespridning. Liberalism utan sociala dimensioner. Nyliberalism. Varken mer eller mindre.

Det finns alltså två tydliga politiska visioner eller utopier i svensk politik i dag. Den ena extremliberal och den andra högerreaktionär. Vi kan se samma sak i många andra länder. Det är mycket möjligt att andra omgången i franska presidentvalet kommer att stå mellan Nationella frontens Marine Le Pen å ena sidan och högerns Thatcherinspirerade François Fillon å den andra.

De partier som befinner sig till höger och vänster om mitten tappar väljare. Inte bara Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven trampar vatten. I början av 2000-talet växte en globaliseringskritisk vänster fram med Attac som främst exempel. Den rörelsen kom av sig. Men dess andliga arvtagare har vunnit val i Grekland (Syriza) och vunnit starkt stöd i Spanien (Podemos). Och i Labour har den gamla hårda vänstern i allians en ny aktivistgeneration tagit makten över partiet. Men ingen tror på allvar att Jeremy Corbyn kan vinna val.

Vi saknar däremot ett politiskt ledarskap och ett politiskt projekt som kan knyta samman grupper och individer kopplat till konkret politik för förändring och förbättring av livet och arbetslivet för breda väljargrupper. Den traditionella reformistiska progressiva rörelsen i Europa pressas i dag tillbaka av den ökade spänningen mellan det kosmopolitiska och kommunitära. I senaste numret av New Statesman diskuteras några nygamla spänningar i dagens politiska landskap: Öppenhet mot stängda gränser. Stad mot Land. Högutbildade mot kortutbildade. Bostadsägare mot hyresgäster. Vita mot icke-vita. Unga mot gamla.

Det är väl noga besett inga nya konflikter. Annie Lööfs och Jimmie Åkessons samhällsvisioner kommer att spä på dem. Hur olika de än är. Som en konsekvens av att det reformistiska handlingsutrymmet krympt har de socioekonomiska dimensionerna kommit skymundan.

Men i grunden är det samma uppgift som tidigare, att hitta en politik och en ekonomisk modell som bryter ner barriärer skapar livsmöjligheter åt alla. Den berättelsen och det ledarskapet saknas oss i dag. Och kanske också en ambition att skriva in sig i historieböckerna.