Syrienkonflikten kan få världskrigsproportioner

Risken finns att Mellanösterns alla konflikter smälter samman till en brand ingen kan kontrollera.

För två veckor sedan talade Ban Ki-moon om Syrien i FN:s generalförsamling. Han varnade med skarpa ord att Assadregimens terror utvecklats till ett hot mot världsfreden. Det lät lite överdrivet. Men när Ban Ki-moon i måndags, i ett nytt tal, återkom till frågan hade möjliga invändningar tystnat. Läget är nu extremt allvarligt. Arméns våld mot civilbefolkningen verkar hela tiden accelerera. Bilderna och berättelserna är ohyggliga. Läget har blivit helt låst. Konflikten börjar i stället sprida sig utanför landets gränser, och dra till sig skrämmande krafter med regionala maktambitioner.

Bashar Assads galenskap kan förvandla den arabiska våren — som utlöste syriernas revolution — till ett regionalt storkrig där Mellanösterns alla konflikter smälter samman till en brand ingen kan kontrollera. Det skulle i sådant fall bli en möjlig motsvarighet till Europas två världskrig.

De senaste dagarna har den syriska arméns beskjutning av turkiska samhällen framkallat kalla kårar. Parlamentet i Ankara har undanröjt politiska hinder för landets armé att korsa gränsen. Turkiet är medlem av Nato. Om våldet trappas upp tvingas Nato förklara att attackerna inte bara är riktade mot Turkiet utan mot alla medlemsländer.

Samtidigt har nya protester tagit fart i Teheran. Landets valuta faller dramatiskt och regeringen verkar handfallen. Den här gången är det inte i första hand studenter som protesterar, men småföretagare som förlorar pengar. Iran har redan skickat militär till Assads försvar. Att trappa upp kan bli behändigt sätt att bemöta en nyväckt demokratirörelse på hemmaplan.

Sedan kan man enkelt addera andra faktorer: de revolutionära islamisternas försök att infiltrera den syriska frihetsrörelsen, saudiernas försök att styra den och Israels längtan att bomba Iran. Både Libanon och Irak är så ihåliga stater att konflikten enkelt kan spridas dit, och plötsligt få nya komplicerade mönster.

En väpnad konflikt med Turkiet, Israel, Iran och Saudiarabien inblandade är en globalpolitisk mardröm. Ban Ki-moon har rätt.

Vad kan man göra? FN:s tidigare försök att hitta en fredsplan har varit lönlösa. Bashar Assad är inte intresserad. Han har valt apokalypsen. I säkerhetsrådet blockerar Ryssland och Kina alla initiativ för att skydda civilbefolkningen. Och USA är upptagna med att välja president.

Men det går inte att passivt se på hur människor massakreras och en hel region glider mot storkrig. Assadregimen måste bort; så fort som möjligt. Tidigare verkade den splittrade oppositionen inte vilja ha militär hjälp utifrån. Men nu hörs även andra åsikter. Det är dags att börja diskutera, tillsammans med dem, hur sådan hjälp bäst ser ut. Syrien är inte ett Libyen. Men uppenbarligen räcker inte längre diplomati. Europa behöver aktivera sig. Det är bråttom.