Torun Carrfors: Knäckta kvinnokroppar ger inga rubriker

Fredrik Reinfeldt uppmuntrar kvinnor att jobba heltid. Jag ger inget alls för hans uppmuntran.

Vi pratade ibland om att vi nästan alltid träffade kvinnor. Döttrar, svärdöttrar och gamla väninnor. Det var de som ryckte in för att göra det vi borde, men som vi varken hann eller skulle göra enligt beslutet om bistånd.

Det var de som tog med henne ut på en promenad när den första vårsolen sken. Som följde med honom till sjukhuset. Som lagade riktig mat och fryste in den.

Vår matlagning fick bara bestå av att värma färdiga matlådor. Det var anhöriga som städade i alla lägenhetens rum (vi fick egentligen bara städa två rum och kök varannan vecka). Som putsade fönster. Som handlade hem nya kläder. Som målade naglar och rullade hår.

Jag älskade att jobba i hemtjänsten, men jag svor ibland över att anhöriga tvingades göra jobb som egentligen borde varit mitt.

För ett par veckor sedan kom en ny forskningsrapport från Stockholms universitet om vilka effekter det får på ens inkomst och deltagande i arbetslivet att ge omsorg till sina anhöriga. Resultatet borde skapat stor debatt, hos både regering och opposition. Men det har varit tyst.

Jag har läst notiserna om forskningsresultatet. Men inte sett en enda politiker stå till svars.

Rapporten visar att i takt med att resurserna i äldreomsorgen minskat sedan 1980-talet, har anhörigas insatser ökat. Behovet hos våra gamla har ju inte förändrats, bara för att äldreboendena drar ner på platser och hemtjänsten får mindre tid.

I första hand är det kvinnor som gör jobbet. Även om lika många män som kvinnor i någon form hjälper sina anhöriga, gör kvinnorna det vid fler tillfällen och under längre stunder. De som ger allra mest omsorg är kvinnor vars föräldrar har arbetsklassbakgrund.

Därför är det också kvinnors inkomster, arbete och hälsa som i högre utsträckning påverkas. Det är 90 000 kvinnor i åldrarna 45–66 år som uppger att det gått ned i tid eller helt slutat jobba för att hinna med att ta hand om sina anhöriga. Ännu fler (114 000) är de kvinnor som har fått minskade inkomster.

Det är kvinnor som i högre utsträckning uppger att de har svårt att koncentrera sig på jobbet, för att de oroar sig för att hemtjänsten inte ska hinna med. Det är kvinnor som inte kan delta på aktiviteter utanför arbetstid som kurser, för att de behöver åka hem och ta hand om sina föräldrar. Det är kvinnor som oftare uppger att de har svårt att hinna med sitt övriga sociala liv.

Det är var femte kvinna som ger daglig omsorg som varit sjukskriven i två veckor eller mer till följd av den psykiska och/eller fysiska belastning de upplever av sin anhörigvård.

Ändå blir det inga rubriker.

Det enda jag har hört från statsminister Fredrik Reinfeldt är att han från ett världsekonomiskt forum i Davos uppmuntrar kvinnor att jobba heltid. Jag ger inget alls för hans uppmuntran.

Den känns som ett fruktansvärt billigt försök att plocka jämställdhetspoäng. Jag vill att han i stället tar ansvar och ser till att kommunerna gör det möjligt för oss kvinnor att vara döttrar, inte omsorgspersonal, trots att våra föräldrar blir gamla.