Sedan nollvisionen i trafiken infördes 1997 och fram till 2015 har 8165 personer dödats och 68 649 personer skadats svårt på vägarna i Sverige. Det är hög tid för nationell samling och ökat stöd åt alla som drabbas av trafikskadorna, skriver Jörgen Lundälv, docent i trafikmedicin och socialt arbete.
Inget säger att hastigheten på vägarna eller stressen i samhället i stort kommer att avta de närmaste åren eller ens på lång sikt. Globaliseringen och migrationen kommer att ställa ytterligare krav på transportsystemet.
Därför är det nu hög tid för nationell samling med ökat stöd åt alla som drabbas av trafikskadorna. Vi får inte lov att låta folkhälsoproblemet skena iväg mer nu.
Som medborgare och daglig bilist upplever jag tydligt att hastigheterna i trafiken har ökat samtidigt som riskerna ökar med korta avstånd mellan fordon. Detta påverkar mig som trafikskadeforskare.
Nollvisionen antogs av Sveriges riksdag år 1997. Strävan och engagemanget i denna reform är att nedbringa trafikskador med dödlig utgång och svåra personskador. Men inget sker utan insatser. Och insatser har gjorts och görs ständigt inom transportsystemet.
En utvidgning av nollvisionen till Nollvisionen 2.0 lanseras i dagarna av Trafikverket. Bland annat med förstärkt skydd för oskyddade trafikanter. När man läser regeringens proposition 1996/97:137 »Nollvisionen och det trafiksäkra samhället« som daterades 22 maj 1997 finns det bara några få organisationer bland remissinstanserna som tillhör funktionshinderorganisationer och patientföreningarna i landet. HSO, Riksförbundet för trafik- och polioskadade, Riksföreningen för rehabilitering av skallskadade (Hjärnkraft) hade lämnat synpunkter. Idag borde funktionshinderrörelsen och samtliga patientföreningar bli inbjudna till att delta mer i det fortsatta arbetet med nollvisionen.
8165 begravningar under perioden och ohyggliga förluster som drabbat tusentals anhöriga, arbetskamrater, vänner och bekanta
På så vis kan arbetet stärkas och bli trovärdigt med såväl förebyggande insatser som omhändertagandet av de trafikskadade och deras närståendes situation.
Sedan födelsen av nollvisionen har ett stort antal människor dödats på vägarna De senaste 19 åren har totalt 8165 personer dödförklarats. Totalt 68 649 personer har fått svåra personskador i krascher på vägarna under perioden vilket motsvarar befolkningen i en medelstor stad i Sverige.
Men den dödliga utvecklingen fortsätter trots nollvisionerna. Finns det några kritiska röster om denna utveckling?
Det sammanräknade dödstalet i trafiken de senaste åren skulle kunna ses som en stor katastrofsiffra. Mycket kan vridas och vändas med statistik och procentenheter. Men faktum kvarstår: 8165 begravningar under perioden och ohyggliga förluster som drabbat tusentals anhöriga, arbetskamrater, vänner och bekanta.
Helt klart är att sorgen och förlusterna efter trafikdöden i Sverige är kännbara på alla nivåer och berör alla områden, såväl sjukvården och kyrkan som det sociala arbetet.
Risker, skador och död handlar om kollektiva problem som kräver »solidariska handlingar« står att läsa i regeringens proposition som undertecknades av dåvarande statsminister Göran Persson.
I propositionen står följande: »Många motsätter sig generella åtgärder som sker i syfte att förbättra trafiksäkerheten, såsom t.ex. lägre hastighet. Attityderna till hastigheter skiljer sig högst väsentligt mellan män och kvinnor, där kvinnorna har en klart mer positiv attityd till hastighetssänkningar« (s. 13).
Sedan dess har hastigheten och den sociala accelerationen i samhället knappast minskat. Vi är mer stressade och är alla en del av vår tids samtidskrympning där allt mer ska åstadkommas och hinnas med. Påfrestningarna på nollvisionen kommer att bli mycket större framöver än någonsin tidigare. Uttrycket »hastigheten dödar« känner alla till. Ändå låter vi denna utveckling fortsätta.
Kvinnors medvetenhet och inställning till ett lugnare tempo borde vara en ledstjärna i det fortsatta arbetet med trafiksäkerheten. Samtidigt vet vi att kvinnor i arbetslivet och samhällslivet i stort är utsatta för mycket stress.
Vi måste nu tänka långsiktigt. När nollvisionen antogs stod det i propositionen att läsa: »Regeringen anser att det från en etisk utgångspunkt inte kan accepteras att människor dödas eller skadas allvarligt i samband med förflyttningar inom vägtransportsystemet« (s. 15).
Vi behöver en nationell samling runt hur omhändertagandet ska organiseras och prioriteras. Det gäller akut krisstöd, psykosocialt omhändertagande, vård och rehabilitering av drabbade och närstående.
Här måste funktionshinderrörelsen och patientföreningarna involveras så att alla tillsammans långsiktigt kan arbeta för att minska skadeverkningarna. Deras röster måste bli starkare och den kunskap och erfarenhet som finns måste tas tillvara i det fortsatta arbetet.
Jörgen Lundälv, docent i trafikmedicin vid Umeå universitet och docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
