I regeringsförklaringen meddelade den nya regeringen att kampen mot hatbrott ska prioriteras högre. Nu måste det bli verklighet, skriver förbundsordföranden Stefan Lindborg.
Det finns människor i vårt land som tvingas vara rädda. Muslimer vars moskéer attackeras, judar som hotas för att de bär kippa, romer vars boplatser bränns ned och afrosvenskar som utsätts för hatbrott. Det rasistiska våldet är ett säkerhetspolitiskt problem.
Säkerhetspolitiken kan inte enbart handla om statens säkerhet, utan måste också ur ett bredare perspektiv handla om säkerheten för människor som lever i Sverige.
De senaste veckornas attacker mot moskéer har väckt frågor om hur vår ”incidentberedskap” mot rasistiskt våld ser ut. Attackerna har handlat om allt från brandattentat, vandalisering och utplacering av grishuvuden i syfte att kränka. Enligt den antirasistiska stiftelsen Expo attackerades under förra året i snitt mer än en moské i månaden. De senaste veckornas händelser, många av dem utreds fortfarande, passar väl in i större bild av våld och trakasserier riktade mot muslimer.
Till detta kommer andra typer av hatbrott, bland annat vittnar många muslimska kvinnor om våld, hot eller trakasserier för att man bär slöja. Hetsen och hatet mot muslimer måste sättas in i ett sammanhang. När rasistiska föreställningar legitimeras sänks för vissa också tröskeln att utöva våld.
Hatbrotten drabbar inte bara de som är direkt utsatta för dem, utan begränsar livet för alla som riskerar att utsättas för rasistiskt våld. Syftet är inte bara att sätta skräck i en enskild individ, utan att ingjuta rädsla i en hel grupp av människor. Därför borde arbetet mot rasistiskt våld vara en angelägenhet för var och en som deltar i samtalet om svensk säkerhetspolitik.
Förra veckans avskyvärda terrorattacker i Paris, mot Charlie Hebdo och kosherbutiken, har redan lett till en ökning av islamofobin och det rasistiska våldet mot muslimer. I Frankrike rapporteras om en våg av attacker mot moskéer och i måndags kunde Borås tidning rapportera om hur någon utanför den muslimska föreningens lokal i Svenljunga hade placerat ett grishuvud och skrivit ”Viva de la France” på väggen. Precis så fungerar islamofobin. Muslimer, oavsett om man bor i Frankrike eller i Svenljunga, görs kollektivt ansvariga för ett fruktansvärt brott som ett fåtal individer begått.
Man kan tycka att vi borde ha lärt oss något av den dyrköpta läxa som det så kallade kriget mot terrorismen innebar. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 blev islamofobin allt mer utbredd. När islam och muslimer som grupp utmålas som något främmande och hotfullt får det konsekvenser för hur man bemöts. Det gäller inte enbart när det kommer till risken att utsättas för hatbrott, med kriget som terrorismen som förevändning har det begåtts övergrepp mot muslimer i Sverige.
Vi minns hur oskyldiga familjer har fått sina hem stormade, personer som har fått sina tillgångar frysta utan rättegång och skandalen när Egyptensvenskarna utvisades till tortyr. Ung Vänster vill att en sanningskommission tillsätts som granskar terrorlagstiftningens konsekvenser. Det skulle vara en viktig signal för att visa att samhället också tar muslimers rätt till säkerhet på allvar.
Svaret på terrorattackerna i Paris får inte bli hets och hat mot muslimer. Det rasistiska våldet måste angripas genom antirasistisk organisering och genom tydliga direktiv till polisen. I regeringsförklaringen meddelade den nya regeringen att kampen mot hatbrott ska prioriteras högre, nu måste det bli verklighet.
Alla i Sverige ska kunna leva i trygghet och frihet oavsett etnicitet eller religiös tro – om detta måste också den säkerhetspolitiska debatten handla om.
Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
