Trots att valspurten som vanligt präglas av överbud i form av miljoner hit och miljoner dit, finns tecken på något mer hoppfullt. Flera förslag under de senaste veckorna tyder på att klassfrågan har gjort comeback på allvar.
En valrörelse kan beskrivas som en oavbruten fiktiv julklappsutdelning. Fem miljoner eller sju miljoner mer till olika behjärtansvärda områden. Eller som en nervös budgivning, att inte komma på efterkälken, om vi ska ha 5 000 eller 10 000 fler poliser.
Finns det då inga systemkritiska förslag, som berör hur makten i samhället ska se ut? Jodå, de senaste veckorna har vi haft flera exempel.
Tidningarna, radion och TV:n skriver och talar i denna valrörelse oavbrutet om vårdköerna. Men hur ofta nämns att det finns gräddfiler i vården?
Privata sjukvårdsförsäkringar är skattemässigt subventionerade. De som har sådana är garanterad vård inom 14 dagar, medan för oss utan sådana försäkringar är det 187 dagar som gäller som bortre gräns.
Eftersom de privata sjukhuskoncerner som ser till att några priviligierade ska gå före är offentligt finansierade, är vi alla med och betalar att några har gräddfil och att köerna för oss andra blir längre. Detta trots att hälso- och sjukvårdslagen stipulerar att det enbart är vårdbehoven som ska vara styrande.
I förra veckan gjorde den röd-gröna regeringen ännu en framstöt om att förbjuda gräddfiler i vården, men det blev varken stora rubriker eller särskilt mycket liv i oppositionen. De borgerliga vill gissningsvis inte väcka den björn som sover, eftersom en majoritet av de borgerliga väljarna känner olust inför de privata vinstmotiv, som bland mycket annat skapat gräddfilerna.
Tystnaden på den borgerliga sidan och några sura nyliberala tidningskommentarer visar att klyftorna är något vi helst inte ska prata om.
Nyligen tillsatte finansminister Magdalena Andersson en kommission som ska kartlägga och komma med förslag hur vi ska hantera de växande ekonomiska klyftorna. Det är ett socialdemokratiskt kongressbeslut som hon därmed fullföljer.
Valet av Per Molander som utredningsman är intressant. Denne har de senaste åren i böcker och artiklar ifrågasatt det dominerande nyliberala tänkandet bakom ojämlikheten och krävt en starkare stat.
»En ämbetsman som sjunkbombar marknadsliberalismen – det här kan bli något«, är socialdemokratiska Arbetarbladets ledarsidas entusiastiska reaktion. Samtidigt visar tystnaden på den borgerliga sidan och några sura nyliberala tidningskommentarer att klyftorna är något vi helst inte ska prata om.
Men det blir svårare för var dag. I veckan släpps Göran Therborns bok om det svenska klassamhället, och på lördag avslutas vårens Katalys-seminarier i ämnet. Och nyligen lade den demokratiska senatorn Elizabeth Warren – utpekad som möjlig presidentkandidat – fram en plan för hur den amerikanska kapitalismen ska reformeras. Hon vill ha en lag som ska försöka styra företagens vinster till mindre av groteska aktieutdelningar och VD-bonusar och mer till investeringar och de anställda. Det vill säga det som är en viktig faktor bakom de växande klyftorna.
Så valrörelsen vi är mitt inne i är inte bara överbud och julklappsutdelningar. Här finns också välkomna antydningar om att klassamhället inte längre går att förtiga.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
