Jonas Sjöstedt har en stor uppgift framför sig – att balansera mellan realpolitiskt ansvar och nödvändigt oppositionsarbete. Kanske bör han inspireras av den franska filosofen Chantal Mouffe?
Det vibrerar under marken för det parti som under gårdagen inledde sin 41:a kongress i Örebro.
En serie av uteslutningsärenden och en problematisk time-out överskuggar programpunkterna. Allt fler medlemmar knorrar över ett budgetsamarbete som kräver stora kompromisser.
Kongressens stora programpunkt är ett ekologiskt-ekonomiskt program som enligt partiledaren Jonas Sjöstedt ska göra Vänsterpartiet (V) till »det mest utvecklade klimatpartiet«. Det är inte helt enkelt att greppa vad partiet vill, vilken riktning ledningen vill ta ut. Agendan fladdrar.
Samtidigt växer V i opinionen, om än till stor del på grund av en impopulär regering som tyngs ytterligare av ett miljöparti som nära på imploderat .
Det borde vara guldläge. Kritisera regeringen på ideologiska grunder, driva en aktiv och radikal politik från sidlinjerna och kamma hem resultat i form av nya röster nästa val. Det har ju fungerat tidigare, som 1998 när V växte från kamrat fyra procent till Sveriges tredje största parti. Missnöjda S-väljare finns det gott om.
Jonas Sjöstedt har en diger uppgift framför sig; samla ett parti som spretar åt olika håll, definiera nya konfliktytor som gynnar det egna partiet och balansera mellan realpolitiskt ansvar och nödvändigt oppositionsarbete.
Kanske borde vänsterledningen låna ett par sidor ur den franska filosofen Chantal Mouffes nyligen släppta bok, »Agonistik«? Där förespråkar hon ett slags demokratisk pluralism, där konkurrerande ideologier och hegemonier tävlar om politiskt inflytande.
När Mouffe presenterade boken på Kulturhuset häromdagen kritiserade hon skarpt den konsensuskultur som dominerat den politiska scenen i Västeuropa. Framväxten av populistiska och främlingsfientliga partier är i hennes ögon en en kollaps för den liberala samsynen – och en möjlig renässans för konflikten som politisk katalysator.
Att Vänsterpartiet, liksom vänstern i bred bemärkelse, har allt att vinna på en skärpt politisk konflikt längs ideologiska linjer är ingen hemlighet. Partiet förlorar på konsensus – i synnerhet om den liksom de senaste 25 åren formuleras längs en marknadsliberal axel. Existensberättigandet finns i friktionen mellan konkurrerande politiska alternativ.
Politiken är inte, för att låna Chantal Mouffes ord, ett val mellan Coca Cola och Pepsi utan mellan vitt skilda uppfattningar om hur samhället ska organiseras.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
