Att ojämlikheten växer i Sverige vet de flesta. Många känner också till att den ökat mer här än i andra europeiska länder. Men de egentliga orsakerna brukar nästan aldrig diskuteras. Det är lite för många som varit inblandade: forskare, socialdemokrater, fackföreningar och naturligtvis hela det borgerliga etablissemanget.
Torsdagens Dokument inifrån på SVT, ”Lönesänkarna”, var därför samhällsekonomisk folkbildning. Svåra sammanhang blev enkelt klargjorda. Berättelsen om det svenska undret — exportframgångarna, produktivitetsökningarna, statsfinanserna — blev mer sammansatt.
Jag har en faster som ofta, rätt agiterad, brukar undra var pengarna egentligen tagit vägen. Det är en befogad fråga många ställer.
Gåtans lösning ligger i en enkel, men väldigt avslöjande, kurva. Den visar hur löneutvecklingen slutat följa produktivitetsökningarna. Sedan mitten av 1970-talet har lönernas andel sjunkit och företagens vinstdel ökat. Med åren har skillnaden blivit enorm. Löneandelen är nu nere på samma nivå som på 1910-talet.
Det innebär inte att arbetarna sjunkit ner i fattigdom, men att de redan rika blivit superrika. I ”Lönesänkarna” var finansmannen Rune Anderssons leende stort: ”Sverige har blivit ett helt annat land”.
Programmet pekade ut den nytillträdda socialdemokratiska regeringen 1982 som vattendelare. Det var då föreställningen att vinsterna måste öka och löneandelen sjunka kopplade sitt grepp. Varken Kjell-Olof Feldt eller P-O Edin verkade ha några invändningar. Men det som då möjligen var riktigt har sedan växt till en självgående politisk maskin som mejat ner allt förnuft, all eftertanke, all kritik.
I dag fortsätter borgerliga politiker, nationalekonomer och opinionsbildare argumentera för sänkta lägstalöner. De envisas med att arbetslösheten då kan försvinna och investeringarna öka. Hur länge kan de hålla på? Politiken har nu prövats i trettio år. Facit är dystert: investeringarna har inte alls ökat, eftersom vinsterna gått till annat, och arbetslösheten är högre än någonsin. Det svenska undret är i själva verket ganska ihåligt. I programmet sade ekonomen Lars Calmfors, som länge varit en av politikens tillskyndare, att det nu är dags att ”ändra kurs”.
Rune Andersson har rätt. Sverige har blivit ett helt annat land. I veckan kom LO:s årliga rapport om makteliten. Och de senaste veckornas mest omdiskuterade artikel är förmodligen Nike Markelius vittnesmål inifrån den nya kontroll- och disciplineringsindustrin för sjuka och arbetslösa (DN 20/1).
I en avslutande summering (DN 13/2) skrev Markelius: ”Det är bara att konstatera det svårsmälta faktum att de borgerliga alltid velat ha billig arbetskraft, att de faktiskt tycker att det ska vara skillnad på folk och folk”. Den sjunkande löneandelens politik är förankrad i värderingar, inte i vetenskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
