Ylva Hasselberg: Varning för Svenskt Näringsliv

Vi kan aldrig låta en intresseorganisation få makten över vilken kunskap som ska anses giltig, skriver Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet.

Intresset ljuger aldrig. När Svenskt Näringsliv presenterar en rapport där det hävdas att det vore bra om universiteten själva förlorade makt att utse sina universitetsrektorer, då ligger det ett intresse bakom.

Det handlar om mer lättstyrda universitet där »starka ledare« kan omfördela medel så att de bli näringslivet till nytta. När detta sker samtidigt som Carola Lemne, Svenskt Näringslivs vd och tillika ordförande för Uppsala universitets styrelse, lägger ett förslag om förändring av rektorsvalet i Uppsala i riktning mot mindre inflytande för kollegiet och studenterna – då är det inte en slump.

Är näringslivets intresse också hela samhällets intresse? Ibland, kanske till och med ofta, men inte alltid.

I just det här fallet råder det en flagrant intressekonflikt. Universiteten har tre uppgifter. De ska söka efter nya kunskaper. De ska förmedla dessa kunskaper och lära ut självständighet och förmåga att utöva det egna omdömet till unga människor. Och de ska vara samhället till nytta, inte minst genom att kritiskt granska både politiken och näringslivet.

Kan universiteten fullgöra dessa uppgifter och samtidigt styras med fast hand i riktning mot bara sådan forskning som förväntas generera tillväxt och bara sådan utbildning som arbetsmarknaden efterfrågar? Det finns mycket som tyder på att så inte är fallet. Ambitionen att styra och effektivisera är sannolikt fullständigt kontraproduktiv i ett sammanhang där man inte kan förutsäga vad nästa viktiga upptäckt kommer att bli och där man inte kan reducera utbildning till ett antal tekniska kompetenser som kan punktas upp.

Vad består då det bakomliggande intresset av och varför sker detta just nu? I själva verket är det som händer helt i linje med den globala utvecklingen, där akademisk kapitalism – skapandet av en marknad för kunskap – har varit en trend i flera decennier. Det handlar exempelvis om försämring av arbetsvillkoren för lärare och forskare, minskad akademisk frihet och skattemedel som används för att generera privata vinster. Överallt åtföljs detta av krympning och nedläggning av ämnen som handlar om att kritisera och problematisera samhället och människolivet – samhällsvetenskap och humaniora – men också av botanik och teoretisk fysik. Allt som inte är vinstgivande ryker. Universiteten blir till företag och uppgiften att verka för samhällets bästa krymper snöpligt till patent och »tech transfer«.

I Sverige har vi våra egna hemkokta akademiska kapitalister och problem, ofta relaterade till den kommersiella potentialen i skattemedelsfinansierad välfärd. Så sent som för ett år sedan sonderade Peje Emilsson – i spetsen för friskolorna – marken för att själva utbilda lärare till sina skolor. Alltså överta universitets uppgifter.

Är det någon som tror att innehållet i en lärarutbildning i friskoleregi inte skulle påverkas av det faktum att friskolesektorn innehåller ett antal spelare med stora ekonomiska intressen, med vinstintresse? Ska Volvo också få bestämma hur ingenjörsutbildningen ser ut? Vidare, ska Socialdemokratiska arbetarpartiet utbilda statsvetarna?

I slutändan handlar det förstås om vad som över huvud taget ska anses som giltig kunskap, vad som ska anses sant och belagt. Och det är inte ett dugg bättre att Carola Lemne och Tobias Krantz genom att utse rektor får bestämma vad som är gångbart på Uppsala universitet – än när Erdogan i Turkiet sparkar sina skollärare för att de inte med säkerhet är lojala mot regimen.

Det finns en enorm lockelse i de 66,7 miljarder som staten varje år anslår till högskolesektorn. Det finns ett mycket starkt intresse av att exploatera dem. Men det vore grundskottet mot professionerna, mot den akademiska friheten, mot hela samhället, om detta lyckades. Intresset ljuger aldrig. Om detta måste vi tala sant.

Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet