Mona Sahlin har fyra månader kvar som partiordförande. Vi kan hoppas att hon ägnar den tiden till att vara ärlig med vad hon tycker om sitt parti och att hon handlar därefter. Det är inte särskilt sannolikt. Sahlin har alltid varit bäst när utmaningarna är som störst, nu finns det inga utmaningar alls, det är slut. Dessutom är det få efterträdarkandidater som vill diskutera med journalister hur det går med att implementera en omdaning initierad av Mona Sahlin, härifrån till supervalåret 2014. Socialdemokraterna måste reformera sig själva, men fram till slutet av mars är det frihet under ansvar som gäller. Inte den nuvarande partielitens bästa gren.

Socialdemokraterna har länge präglats av den sjuka som drabbade EU:s samlade ledare när de skulle sätta sig ner med sin pinfärska konstitution de kämpat så mycket för och välja en ordförande för Europeiska rådet. De valde Herman Van Rompuy, den högst rankade kandidaten alla inblandade kunde leva med. Den som väljs/utses/anställs för att man fyller en kvot i organisationens maktbalans har inte mandat att utföra stordåd och är sällan kapabel till det.

Alldeles för många maktpositioner i Socialdemokraterna ockuperas i nuläget av personer som placerats där som en kompromiss, eller efter skickligt taktiserande som inte kräver politiska visioner. Socialdemokraternas kollektiva medieharakiri den senaste tiden är effekter av ett system där personen och spelet länge varit viktigare än politiken. Makten har man ansett sig ha rätt att bestämma över i egenskap av medlemskort i rörelsen, att väljare inte lydigt röstar på den politiska adeln är en sanning som fortfarande väntar på att sippra in.

Vi kan spekulera i huruvida Socialdemokraternas undermåliga variant av ”en politik” i årets valrörelse berodde på att Mona Sahlin inte hade några idéer om vart Sverige ska ta vägen, eller på en stel och motsträvig partiapparat som har vägrat släppa fram en förnyande sahlinism. Men att resultatet ”Möjligheternas land” inte fungerade skulle partistrategerna kanske förstått lite tidigare, om de kommit ihåg vad Socialdemokraterna lämnade efter sig vid sekelskiftet – möjligheternas land. Vi bor redan i det.

Oavsett vilket måste fler än Mona Sahlin lämna över portföljerna. De är skyldiga sitt parti att sluta tänka på sig själva och möjliggöra ett arbete för att Socialdemokraterna i Sverige inte ska behöva gå samma väg som Labour i Storbritannien, med 18 år i det politiska kylskåpet. Det är inte bra om borgerligheten får regera i fred fram till 2026. Så länge ledande socialdemokrater fortsätter göra bort sig vänds inga medielyktor mot regeringskansliet och de fyra partier som styr Sverige. Det är inte bra för någon.