Rösten höll inte riktigt när Mona Sahlin skulle avsluta sitt sista tal som Socialdemokraternas partiordförande. Hon talade om de 40 år som hon hade ”tjänat partiet”. Bara det är ett intressant uttryck. ”Tjänat”. Socialdemokraternas avgående partiordförande har verkligen levt i Partiets centrum sedan början av 1980-talet. Partiet med stort ”P”, såklart.

Mona Sahlin har som bekant sagt att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan i Olof Palme. Socialdemokrater födda på 1970-talet och även 1980-talet uttrycker sig ibland på ett annat sätt. Olof Palme var redan bortryckt när de blev politiskt aktiva. Det var tre smarta och karismatiska kvinnor som dominerade deras politiska scen. Mona, Anna, Margot.

Det var inte ett lätt tal som Mona Sahlin skulle hålla. Under det uppmärksammade talet i samband med Socialdemokraternas förtroenderåd antydde hon att hennes kongresstal skulle bli en liknande vidräkning. Om valrörelsen 2010 och det ”förbannade laget”. Det var klokt att hon inte höll ännu ett sådant uppriktigt men småbittert tal.

I stället talade hon om de frågor som hon troligen vill ska prägla hennes politiska eftermäle. Jämlikhet och utveckling som två sidor av samma mynt. Att orättvisor och förtryck inte bara stavas klass, utan att analysen måste kompletteras med kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning – allt som bryter mot normen. Det gröna folkhemmet som inte ska vara beroende av vare sig olja eller kärnkraft. En utmärkt vision, samtidigt som bilarna körde förbi på en bro framför Stockholms stadshus som gick att se bakom talarstolen.

Talet hade även ett starkt avsnitt om rasism, främlingsfientlighet och Sverigedemokraterna. Samt ett långt avsnitt om internationell politik i vilket hon krävde att Sverige ska bli första EU-land att erkänna Palestina. Något som verkar vara på väg att bli en ny hjärtefråga.

Mona Sahlin visade även prov på att hennes politiska känselspröt är intakta. Hon talade om det nya, stressande arbetslivet på ett sätt som helt plötsligt gav känslan av att Socialdemokraterna är i takt med tiden.

Men när Mona Sahlin lämnade talarstolen med tårar i ögonen var det även en förhoppning som lämnade den politiska scenen. Förhoppningen, som länge var en självklar förväntan, om att någon i trion Mona, Anna, Margot skulle bli Sverige första kvinnliga statsminister.

Jytte Guteland, SSU:s ordförande, överräckte det traditionella fånget med röda rosor till Mona Sahlin. Även Jytte Guteland hade tårar i ögon.

Den spruckna förhoppningens tårar?