En lång natt, massor med information, analyser och siffror. Här är fem tankar ur högen.

1. Naturligtvis är det en blytung natt för Demokraterna, som tappar hela majoriteten i representanthuset. Republikanernas framsteg är i paritet med reaktionen mot Bill Clinton 1994 (”Contract with America”). Det blir ännu svårare för president Obama att driva igenom lagstiftning och tackla de gigantiska utmaningar som USA står inför. Demokraterna fick ett betydande mandat via valsegrarna 2006 (kongressval) och 2008 (president- och kongressval). Nu är hela majoriteten i representanthuset borta.

Men det finns många sätt att se på saken. Republikanerna blir helt plötsligt medansvariga. Nyvalda Tea Party-ledamöter som Rand Paul vill bilda en egen grupp inom den republikanska partigruppen i kongressen. Vad det betyder för den Republikanska sammanhållningen är oklart. Och det finns många exempel på att presidenter har vuxit med större tuggmotstånd och behov av kompromisser i kongressen. Hur det blir är omöjligt att veta.

Någon som resonerade klokt om olika scenarier redan innan valnatten inleddes är alltid läsvärda Jonathan Freedland på The Guardian. Läs hans analys här.

2. Raset i representanthuset är minst lika stort som väntat. Men i senaten förlorade Demokraterna något mindre än befarat, och behåller majoriteten (om än knappt). Manchin i West Virginia vann, Boxer i Kalifornien vann, Blumenthal i Connecticut vann. Murray i Washington och Bennet i Colorado är ännu osäkra när detta skrivs, men hade hyfsat hoppfulla chanser.

Och senatens majoritetsledare Harry Reid i Nevada klarade sig! Det var en symbolisk skalp som Republikanerna gärna hade tagit.

Alltid något att glädjas åt, även om det är svårt att navigera i senaten med liten marginal. Och Sestak i Pennsylvania och Giannoulias i Illinois (Obamas gamla stol) förlorade jämna och uppmärksammade race.

3. Guvernörsvalen är viktiga i år eftersom USA:s valkretsar ska justeras inför presidentvalet 2012. Och då brukar det ritas valkretsar på de mest kreativa sätt, med hjälp av avancerade dataprogram, för att gynna det styrande partiet i delstaten. Och Demokraterna vann (läs: förlorade inte) en hel del viktiga guvernörsval. I Maryland, Colorado, Massachusetts, Kalifornien, New York.

Men man förlorade guvernörsposterna i Pennsylvania, Tennessee, Kansas, Wyoming, Michigan, Wisconsin och Oklahoma. Och föll tungt i Ohio och i Sydkarolina, där omtalade Nikki Haley blir guvernör.

Blandad kompott, alltså.

4. En del Demokrater som jag har följt lite extra förlorade tyvärr. Jag var på Russ Feingolds valvaka i Madison, Wisconsin 2004 och det var en senator som ofta gick sin egen väg. Om jag minns rätt röstade han emot ”The Patriot Act” med motiveringen att han faktiskt hade läst den. Blanche Lincoln från Arkansas var den yngsta kvinnliga senatorn någonsin när hon blev vald 1998 (38 år). Och har du en så bra kampanjlåt som Tom Perriello hade är det en skam att inte bli vald.

Däremot är det kul att återigen ha en Cuomo som guvernör i New York (med förnamnet Andrew). Minns det här talet (av pappa Mario).

Och Barney Frank klarade sig, lyckligtvis. Om honom finns det en bok med en rolig titel.

5. Kvällens mest imponerande siffra var att Tea party-kandidaten Marco Rubio fick runt hälften av rösterna i Florida. Han utmanades både av en demokrat (Meek) och av en oberoende, före detta, och mycket populär republikan (Christ). Och Rubio fick runt 50 procent ändå. Kvällens stora fråga är också hur Tea Party-rörelsens framgångar ska tolkas. Läs gärna Martin Gelins utmärkta artikel i DN som bakgrund.

Personligen tror jag att Tea Party-rörelsen drar Republikanerna åt höger i ett läge där många väljare efterfrågar pragmatiska lösningar. USA:s demografi förändras snabbt och om 30 år är en majoritet av landets invånare ”icke-vita”, om detta förenklande uttryck tillåts. Jag tror att det är svårt att bygga en majoritet i ett presidentval, då valdeltagandet är mycket högre, med Tea partyt som utgångspunkt.

Men jag är som alltid öppen för motargument, och är det något vi har lärt oss är det att inte underskatta Tea Party-rörelsens sprängkraft.

Så kommentera gärna.