Efter valet 2002, då Socialdemokraterna gått framåt i regeringsställning och Miljöpartiet sin vana troget kämpat sig ett par tiondels procentenheter över riksdagens fyraprocentsspärr, omdefinierade det knappt 20 år gamla Miljöpartiet begreppet “modernt parti”. I den svenska politiska kulturen, präglad av socialdemokratiska ideal om spelad ödmjukhet inför makten, var det fult att vilja ha makt. Rätt märkligt kan tyckas, men indignationen över att Miljöpartiet, nyckeln till att hösten 2002 kunna bilda regering, förhandlade både till höger och vänster, var stor. Sedan dess är det inte konstigt att som politiskt parti säga sig vilja bestämma.

För Miljöpartiet har maktambitionerna och kraven på ministerposter gett just ingenting. I valet 2006 gick det marginellt bättre än 2002, och i valet 2010 bättre än någonsin, drygt sju procent av rösterna. Miljöpartiet blev tredje största parti i ett land där det betyder att man är ett småparti. Det intressanta är att Miljöpartiet länge motiverade sitt markerade oberoende från högern och vänstern med att man befann sig på en annan politisk skala, den gröna.

Det är mot den bakgrunden man ska tolka att Miljöpartiets valberedning nominerat riksdagsledamöterna Gustav Fridolin och Åsa Romson till nya språkrör. Medan Fridolin länge setts som självklar efterträdare till Peter Eriksson blåser det upp till strid mellan Romson och Miljöpartiets ena gruppledare i riksdagen, Mikaela Valtersson. Valtersson har i spekulationerna länge haft ett försprång, men den bedömningen kanske mest beror på att de som stödjer hennes kandidatur finns i eller omkring partiets toppskikt. Alltså, de personer som journalister oftast kommer i kontakt med.

De som hellre vill ha Romson, vilket om man får tro valberedningen och de personer Dagens Arena talat med är partiets gräsrötter, tycker rätt och slätt att Valtersson är för höger. Många är snabba att dra slutsatsen att det här innebär att Åsa Romson står till vänster. I relation till Mikaela Valtersson må det vara hänt, men annars ska man ta det med en nypa salt.

Snarare är det så att den miljöpartistiska basen tycker att det är värre att stå till höger än till vänster. Miljöpartister må ogilla vänsterns maktfullkomlighet och sakna ett hjärta som bultar för arbetsrätten, men högern är den politiska kraft som öppnar för utsålda utsläppsrätter, lämnar fältet fritt för nya kärnkraftverk och fegar ur i fiskepolitiken. Valtersson representerar givetvis inte någon av nämnda positioner, men är svag i miljöfrågorna. Valberedningen har gjort bedömningen att Romson bättre fyller Maria Wetterstrands skor.