Slaget om högerpopulismen kommer till stor del att utspelas på arbetarrörelsens arena. I Europa ritas den politiska kartan om i takt med att populismen växer sig starkare. Arbetarrörelsen står som den dubbla förloraren. Högerpopulismen tar besvikna vänsterväljare, samtidigt som retoriken riktar sin udd mot arbetarrörelsen och ger stöd för högerns politik.

Om det här skriver Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg i boken “Krutdurk Europa“. De har gett sig ut på en resa genom Europa och sökt svar på vilka strategier som kan motverka högerpopulismen. Även om innehållet till viss del är allmänt hållet borde läsningen vara obligatorisk för den samlade fackföreningsrörelsen och landets politiker.

Europas höga arbetslöshet kan bara delvis förklara varför populisterna stärker sitt grepp. När höger- och vänsterpartierna ställt om det politiska siktet mot mitten har det inneburit att de socioekonomiska konflikterna tonats ner. Klassröstningen i Europa har minskat och socialdemokratiska partier har förlorat delar av den tidigare väljarkårens förtroende när man slagit in på den tredje vägens politik. Antietablissemangspartier har fångat upp besvikna väljare. Dessa partier har samtidigt vunnit på att moral- och värderingsfrågor tagit en större plats i samhällsdebatten.

Framför allt är det de som känner av nedskärningar i välfärdssamhället som väljer att rösta på partier som Sverigedemokraterna. Som Lodenius och Wingborg skriver: ”Framväxten av främlingsfientliga partier kan ses som en indirekt kritik av arbetarrörelsen. Om arbetarrörelsen inte förmår att formulera trovärdiga visioner och skapa engagemang kring politiken, då ökar risken markant för besvikna och uppgivna medborgare istället lockas av mer extremistiska krafter.”

Men slaget är förstås inte förlorat. Starka fack utgör en viktig grund för att de högerpopulistiska partierna inte ska växa sig starkare. Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg formulerar i “Krutdurk Europa” en strategi för arbetarrörelsen. Det blir delvis en uppgörelse med den tredje vägens bagage. Politikens konfliktlinjer måste förtydligas. Den politiska dagordningen sättas utifrån sysselsättning, rättvisa skatter och generell välfärd. Inte utifrån etniska identitetsfrågor eller familjepolitik.

Socialdemokraterna har ännu inte i något europeiskt land erbjudit samarbete med högerpopulistiska partier. Det är en viktig skillnad från borgerliga partier i Europa. Men även så är det lätt att hålla sig för skratt när man ser att de danska Socialdemokraterna stödjer regeringens förslag att belöna kommuner som får invandrare att lämna landet.

Europas krisande socialdemokrati har tyvärr på flera håll lett till att röster höjs för att Socialdemokraterna ”måste se de vanliga människornas oro”. Ett likhetstecken sätts mellan oro och invandring. Det talas om massinvandring som lett till att de lägre klasserna ser sig som alienerade.

Tyvärr talar mycket för att vi kommer få höra mer av detta under kommande år. Samtidigt som de populistiska partierna får den egna politiken legitimerad och Socialdemokraterna riskerar att framstå som en sämre kopia.

Arbetarrörelsen måste se sin roll för att motverka högerpopulismen. I dag står man, som sagt, som den dubbla förloraren.