I dag invigdes Stockholm Pride, en årlig festival fullmatad med politik, kultur, kärlek och sex som sedan länge är att betrakta som en institution. Regnbågsflaggor vajar från lokaltrafikens bussar och Kulturhuset omvandlas till ett hus där ovetande turister plötsligt kryssar mellan bisexuella riksdagspolitiker och queeraktivisteliten.
Samtidigt som Pride gradvis etsat sig fast i Stockholms kulturmedvetande har homo- och bisexuella och transpersoner vunnit allt mer juridisk mark i Sverige. Sedan 30-talet har det varit kamp för reform och under de senaste 15 åren har förändringar kommit slag i slag. Fortfarande finns mycket att göra, inte minst när det gäller att se till att de lagar som stiftats faktiskt efterföljs, men samtidigt frågar sig många vad som är nästa steg, när de juridiska problemen blir allt färre. Vad ska rörelsen göra?
Ett av svaren får den som besöker just Kulturhuset i Stockholm, som under Stockholm Pride är högkvarter för den politiska sidan av veckan. Där hittar man politisk expansion – det erbjuds inte bara seminarier om hbt-personer och äldrevård eller för en bättre vård för transsexuella. Även aktivism för möjligheten att vara offentlig med en psykisk sjukdom och diskussioner om kamp mot diskriminering på grund av vikt tar plats. Pride lockar successivt allt fler aktörer som arbetar mot diskriminering.
Det är en logisk utveckling. Homo- och bisexuella och transpersoner diskrimineras för att de avviker från en norm om heterosexualitet och stereotypa könsmodeller. Men normen har inte bara ett kön och en sexualitet. Den har också en hudfärg, ett visst sätt att röra sig, en kroppsform, ett språk. En mängd attribut synonyma med ”normal” och därmed ofarlig, värdig ekonomiska och sociala belöningar.
Normer om hur vi ska se ut och leva skapar ojämlikhet och orättfärdiga maktordningar. De är destruktiva, omoraliska och konserverande. Att bryta ner normer är en viktig uppgift för politiken. Under Stockholm Pride gnälls det en del på de makthavare som springer runt och solar sig i den rätt så hippa stämningen. Man kan hoppas att de även suger upp det som just nu gör Priderörelsen så dynamisk och intressant.
Ett normlöst samhälle fungerar inte .
Det verkar som om samtliga aktörer som vimsar runt i denna
Pridefestival har glömt hur dom kom till .
Sätt igång samma cirkus på Fars och Mors dag .
Ett normlöst samhälle är inte vad som efterfrågas av hbtq-rörelsen, eller utav Stockholm Pride för den delen. En del normer är väldigt bra att ha – men alla är inte det.
Välkommen till Pride House, denna vecka i Kulturhusets och Stadsteaterns lokaler, för att nyansera bilden av vad som är norm i Sverige i dag och om vi vill att det ska fortsätta vara så.
Men hur bryter vi och ändrar egentligen normer? Hitills har vi gjort det genom lagstiftning (vanliga exempeln m barnaga och sexköp). Hur går vi vidare? Finns det andra vägar? Jag ser det som att en feministisk grundsyn är oerhört viktigt, då normen är så starkt kopplad till en heterosexuell och patriarkal struktur. Men skulle det innebära att icke-feministisk politik inte kan bryta ner dessa normer?
Vi har inte bara gjort det genom lagstiftning, lyckligtvis. Aktivism, uppfostran, akademi, konst, litteratur, samtal – att ständigt ändra, förändra och vända på perspektiven i sin vardag är sannolikt det som betyder mest. Jag tror inte på en ”normkritisk myndighet”, men på lagstiftning som skyddar mot diskriminering och gör oss lika inför lagen. En feministisk grundsyn är centralt, precis som en antirasistisk grundsyn. En icke-feministisk politik blir ju lätt tandlös och kan bara ta tag i det allra mest okontroversiella. Titta bara på regeringen.