Under buller och bång sparkade biståndsminister Gunilla Carlsson Sida:s chef Anders Nordström. Detta bara två och ett halvt år efter att samma biståndsminister var “både glad och stolt över att ha kunnat rekrytera Anders Nordström”. Nordström ansågs då vara precis vad Sida behövde – ett fullblodsproffs i biståndsbranchen, tung och respekterad. Förändringarnas vindar blåste.

Nu får Nordström ensam stå ansvarig för att Carlsson anser att Sida fungerar dåligt. Helt fel har inte biståndsministern, Sida är en myndighet som inte fungerar så bra – kritiken finns väl sammanfattad i en promemoria från Utrikesdepartementet, publicerad den 19 maj 2010. Men det är knappast Anders Nordströms fel.

Problemet är att biståndsbranchen är oerhört byråkratisk, samtidigt som den befinner sig i en slags kvasi-diplomatisk zon, med allt vad det innebär av sociala koder och arbetsmetoder som är anpassade mer efter ett diplomatiskt protokoll än efter verkligheten. Samtidigt ställs stora krav på effektivitet, men också på att de länder som är mottagare av biståndet är drivande i processen. Och så inget fusk förstås.

Ekvationen blir omöjlig, och ställer enorma krav på Sida:s handläggare, som saknar både tid och i många fall adekvat kompetens att utföra myndighetens uppdrag. Systemfelen är djupt rotade och samtidigt en del av en kultur som är omöjlig att ändra över en natt genom att byta chef.

Gunilla Carlsson har utsett Anders Nordström till syndabock i ett politiskt spel som mer handlar om hennes egen vilja att synas i medier (något ingen biståndsminster rimligtvis kan hoppas mycket på). Det är tråkigt och dumt att Carlsson efter fyra år på jobbet inte inser att ingen ny generaldirektör i världen kommer kunna driva svenskt bistånd lika effektivt som ett företag.