Senaste inlägg av redaktionen Prenumerera med RSS

Tyska krigsmakten förbereder sig för peak oil

Interna dokument från den tyska försvarsmakten, som läckt till Der Spiegel, visar hur allvarligt den tyska militären ser på risken för en global energikris i samband med peak oil.

Begreppet peak oil används i debatten för att markera den tidpunkt då de globala oljeresurserna har nått sin ”peak” och därefter gradvis börjar minska – med efterföljande prisstegringar, energibrist och troligtvis förödande effekter på världsekonomin.

Vissa experter menar att vi redan passerat peak oil, andra att vi befinner oss där just nu och åter andra att tidpunkten ligger långt fram i tiden. En del förkastar rent av teorin och fortfarande är begreppet så kontroversiellt att det är relativt uppseendeväckande att den tyska militären ens använder sig av det.

Men det gör de alltså, om än internt.

Rapporten varnar för att peak oil kan leda till dramatiska förändringar i den globala maktbalansen. Tyskarna varnar till exempel för att man kan komma att bli mer flexibel i att bemöta rysk utrikespolitik. Man påtalar också att olja används direkt i 95 procent av alla industriprodukter och att det kommer att bli en kedjereaktion när oljepriset sticker i väg.

Den tyska militären går så långt att man varnar för att hela det politiska systemet kan haverera. I slutändan varnar man till och med för inhemska väpnade konflikter.

Det är skakande läsning och understryker för sjuttioelfte gången att vi på allvar måste göra oss av med oljeberoendet. Synd bara att vi har en regering som stoppar huvudet i sanden.

Obama måste pressa Israel

Varje amerikansk president som vill ge sken av att ha några som helst utrikespolitiska ambitioner försöker åtminstone någon gång under sin tid vid makten blåsa nytt liv i fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina – därmed inte sagt att alla försök varit seriösa. Ingen fred kommer att lyckas utan USA:s stöd och initiativ. Och därtill: Ingen fred kommer att accepteras i arabvärlden om inte världens enda supermakt också sätter press på Israel.

Nu är det alltså Barack Obamas tur. De allra flesta bedömare är djupt pessimistiska, och det med goda skäl. Men kanske kan det bli annorlunda den här gången.

Barack Obama är en annan president jämfört med sina föregångare, på många sätt. Han delar inte nödvändigtvis det reflexartade – kritiker skulle säga oreserverade – stödet för Israel som finns hos de flesta politiker i USA. Han kommer från en annan bakgrund; har en annan personlig historia än många andra som suttit i Vita Huset som gör att han också kan identifiera sig med den palestinska befolkningens lidanden och situation.

Men mer viktigt är kanske att det håller på att hända större saker i de amerikansk-israeliska relationerna. Den senaste tiden har den nya lobbygruppen ”J street” seglat upp på kartan. Gruppen är en judisk påtryckarorganisation med säte i Washington som bildats som ett liberalt alternativ till de dominerande konservativa proisraeliska lobbyorganisationerna – med AIPAC som främsta exempel. Kanske håller det politiska klimatet på att förändras i USA:s huvudstad: Att kritisera Israel behöver inte automatiskt betyda att man inte står på Israels sida.

Men mest betydelsefullt är dock att USA:s stöd för Israel börjar ses som ett amerikanskt säkerhetsproblem. När general David Petraeus – som då var chef för USA:s alla väpnade styrkor i Irak, Afghanistan och främre Asien – för ett tag sedan vittnade i den amerikanska senaten och sade att USA:s ”favorisering” av Israel allvarligt skadade amerikanska intressen – då var det något nytt, och stort. Om USA av arabvärlden upplevs som svag och eftergörlig gentemot Israel får USA det svårare att genomföra operationer i Mellanöstern, menade Petraeus.

Kanske går Barack Obama in i fredsförhandlingarna med andra ingångsvärden än tidigare presidenter. Utsikterna är fortfarande dystra. Både Benjamin Netanyahu och Mahmoud Abbas pressas inrikespolitiskt från olika håll: Netanyahu av högerkrafter i Israel; Abbas av Hamas, som styrt Gaza sedan 2007. Den första utmaningen för Obama är att få Israel att förlänga stoppet för bygget av nya bosättningar. Byggstoppet går ut den 26 september. Om han misslyckas kan fredsförhandlingarna vara slut om bara några veckor.

Siffrorna far hit och dit

I går presenterade de rödgröna sitt gemensamma valmanifest. I dag är således dagen för regeringen att på allvar kritisera förslaget. Det far en hel del siffror hit och dit i debatten, och säkert överdrivs det på båda sidor. Men att som Anders Borg gör i sin hastigt hopskrivna rapport påstå att de rödgröna vill höja skatten eftersom de inte vill sänka den – det är nog ändå något i särklass. Alliansfritt Sverige har en fin notis om dumheterna här.

Själv tror jag inte att valet avgörs av plånboksfrågor – trots ihärdiga påståenden från diverse ekonomer om motsatsen. Snarare är det nog den trovärdigaste jobbpolitiken som vinner. Att alliansen trots detta leder i de flesta opinionsmätningar är mer ett tecken på rödgrönt misslyckande än något annat. Som Mikael Färnbo påpekar är alliansens jobbpolitik ju vare sig framgångsrik eller kostnadseffektiv.

Styrs Sverige av sammansvärjelser?

Frågan ställs på en dansk tidnings ledarsida, och det handlar förstås om att TV4 sagt nej till att visa Sverigedemokraternas valfilm. Beslutet från TV4 har fått danska politiker och debattörer att se rött. Regeringspartierna Venstre och De Konservative talar om politisk censur och vill att valobservatörer ska bevaka det svenska valet. Kanske för att en öm tå har trampats på – hur det danska politiska etablissemanget låtit Dansk Folkeparti sätta den politiska agendan har många gånger varit direkt pinsamt.

Den danska mediedebatten förs allt för ofta utifrån premisser där muslimer avhumaniseras och bilden av islam förvrängs – med utgångspunkten i en chimär inställning om att det ska upprätthålla och stärka yttrandefriheten. Att en ledarskribent på en av de större danska tidningarna börjar ta upp konspirationsteorier om varför svenska medier inte bevakar Sverigedemokraterna i större utsträckning än vad de redan gör säger rätt mycket om hur skev den danska debatten blivit.

Nu är debattsidan på plats!

Det har länge funnits en efterfrågan på en debattsida på Dagens Arena. Nu är den äntligen på plats. Tanken med debattsidan är att erbjuda en seriös debattplats till dem som vill ge sin syn på viktiga frågor som rör politik och samhälle, men som inte värderas som nyhetsmässiga av de stora tidningarna.

Debattredaktör är Victor Bernhardtz, hör av er till honom om ni vill skriva! Den första debattartikeln är skriven av Hans Dahlgren, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna, och handlar om hur vårdvalet ökar jämlikheten. Vi avvaktar just nu en replik på den från Socialdemokraterna. I morgon kommer en artikel om behovet av att öka naturgasens plats i svensk energipolitik, missa inte det!

Debattsidan hittar du här.

Jobbskatteavdragets syfte: sänkta löner

På vilket sätt påverkar jobbskatteavdraget sysselsättningen? Nyligen presenterade ekonomiprofessorn Lennart Flood en rapport, som jag tidigare skrivit om, där han hävdade att jobbskatteavdraget skapat 70 000 jobb. I samma rapport, vilket Roger Mörtvik samhällspolitisk chef på TCO uppmärksammar i dag, beskrivs hur det är tänkt att dessa jobb ska skapas:

“Ett jobbskatteavdrag innebär att individens lön efter skatt ökar. Det bör leda till att löntagaren kan acceptera en viss lönesänkning före skatt. Det medför i sin tur att fler företag är intresserade av att anställa.”

Syftet är tydligt: sänkta skatter ska leda till lägre löner vilket ska ge fler jobb. Det är ingen hållbar politik för framtiden.

Dessutom är reformen väldigt dyr och extremt orättvis. Om Lennart Flood har rätt så har varje nytt jobb kostat runt en miljon kronor. Riksrevisionen, som också utvärderat jobbskatteavdraget, tror att reformen varit ungefär hälften så effektiv. Alltså: två miljoner kronor per jobb.

Vänsteralternativet

De rödgröna har lagt fram sin regeringsplattform. På ett tacksamt sätt visar oppositionen på vilka skillnaderna är i årets valrörelse. Den rödgröna regeringsplattformen utgår från samma reformutrymme som de borgerliga (och samma tramsiga språk om ”skarpa förslag” och ”ambitioner”) och visar därmed hur olika blocken vill prioritera i regeringsställning. I stället för mer av borgerliga skattesänkningar för de som redan fått fyra jobbskatteavdrag går de rödgröna till val på omfördelning av resurser.

Tydligast syns vägvalet i löftet om sänkt maxtaxa i förskolan. Maxtaxan är det vi minns mest från valet 1998, då Socialdemokraterna backade men efter valet kunde genomföra en reform få personer i dag hävdar inte har varit effektiv. Vidare vill de rödgröna att staten ska ta ansvar för den nödvändiga renoveringen av miljonprogrammen, införa maxtaxa i hemtjänsten, avgiftsbefria tandvården för fler och föra en jobbpolitik som med ett tydligare fokus på utbildning är effektivare än borgerlighetens femte jobbskatteavdrag. Det är ett bättre sätt att använda det reformutrymme som finns.

Mest uppseendeväckande i plattformen och i ärlighetens namn den roligaste överraskningen är att Miljöpartiet har vikt sig i frågan om arbetsrätten. De rödgröna partierna är nu överens om att lagstiftning är rätt väg för att motverka ofrivilliga visstidsanställningar som staplas på varandra i all oändlighet och ofrivilliga deltider. Oskicket att ersätta personal med lättsparkad bemanningspersonal ska också motarbetas med lagstiftning. Miljöpartiet må vara de första att lämna det rödgröna skeppet om riksdagen får två minoriteter den 19 september, men så länge partiet är med i samarbetet accepterar man en ekonomisk politik med tydlig vänsterstämpel.

För den som vill leta splittring i samarbetet är det lätt att peka på avsaknaden av utrikespolitik. Utrikespolitiken är visserligen inte en valfråga men oerhört viktigt om man ska leda landet. Föräldraförsäkringen är en annan stridsfråga som står utan lösning och därmed utan åtgärd. Valtaktiskt är det nog klokt då det inte heller är en vinnarfråga direkt. Får vi en rödgrön regering kan vi räkna med en debatt bland de rödgröna partierna om föräldraskapet, en debatt som med fördel får sprida sig utanför partiorganisationerna.

Bye bye Vellinge

I sin regeringsplattform lovar de rödgröna att ”alla kommuner ska göras skyldiga att kunna ta emot flyktingar”. Det är ett bra förslag. Det är en skam för Sverige att vi fortfarande har kommunledningar som kan gömma sig bakom det ihåliga argumentet att de saknar ”möjlighet” att ta emot flyktingar, medan de i själva verket för en politik för främlingsfientlighet och rasism.

Principen om de mänskliga rättigheterna är universell och inte förhandlingsbar. Det är hög tid att detta en gång för alla görs tydligt även nere i sydvästra Skåne.

Obehaglig återklang

Kritikstormen mot boken ”Tyskland avskaffar sig självt” får nu draghjälp av Angela Merkel. Boken är skriven av Thilo Sarrazin, till vardags i ledningen för den tyska riksbanken och medlem i de tyska socialdemokraterna sedan 1973. Bokens poäng är att ”Tyskland” är på dekis på grund av invandringen av framförallt muslimer. Den tyska rasen kommer att försvinna av sig själv eftersom tyskar föder färre barn.

Tankegodset är inte nytt, boken skulle lika gärna skulle kunna ha skrivits av Madison Grant, Henry Ford eller Hitler själv. Det deprimerande är att det skrivs nu, igen, av en inflytelserik person. Det är en obehaglig påminnelse om hur djupt nationalsocialismens rötter fortfarande går i det tyska samhället. Det är också en påminnelse till oss alla att kampen mot rasismen är långt ifrån över.

De tyska socialdemokraterna borde i alla fall ta sitt ansvar och omedelbart utesluta Thilo Sarrazin ur partiet.

Ta väck gubbmaffian

Gubbmaffian har vädrat morgonluft, suckar missbelåtet och väsnas över Socialdemokraternas låga opinionssiffror – udden är riktad mot Mona Sahlin. De vågar inte riktigt utropa ”det är en karl vi vill ha!” men det kan anas i de senaste dagarnas uttalanden från Göran Persson, Björn Rosengren och Kjell-Olof Feldt att de drömmer om konturerna av den manliga ledaren.

Tack och lov finns det några debattörer som reagerat på dessa uttalanden. Läs Ninel Jansson, Ann-Charlotte Marteus och Jenny Wennberg – det är kloka inlägg om förhärskande strukturer där män stödjer män, strukturer som det finns all anledning att nagelfara och dra undan mattan för.