Det är spännande att det är just på musikfestivalerna som jämställdheten rör sig i samma takt som en sömnig snigel. Till och med i börsbolagens styrelser går det snabbare.
Svetten gjorde strängarna glatta under fingrarna. Trumsetets cymbaler reflekterade obarmhärtigt sommarsolens strålar rakt i ansiktet på Fanny, tolv år. Så plötsligt dängde hon den svartlackade basen i trägolvet och gormade:
“Jag satte den! Jag är världens bästa basist!”
Det var popkollo 2003 och Fanny hade gjort det absolut viktigaste för att lära sig spela bas: Hon hade krossat mystiken. Hon hade insett att det som behövs för att bli bra på bas är inte är att vara ett geni. Det är att bli ett, genom hårt slit och vänskap.
Jag tänker ofta på Fannys elbas när jag tänker på kvinnor i maktens korridorer.
I dag kom den årliga rapporten om att tjejerna lyser med sin frånvaro på scen på de svenska musikfestivalerna. 70 procent av akterna på de största festivalerna är mansdominerade.
Det är spännande att det är just på musikfestivalerna som jämställdheten rör sig i samma takt som en sömnig snigel. Till och med i börsbolagens styrelser går det snabbare.
Men musikscenen kan lära oss något. Den är nämligen en perfekt illustration av det som kanske kan kallas för lagen om den manliga mystiken. Ju dunklare vägen till rampljuset är, desto troligare är det att den silar ut kvinnor.
Ni vet hur det brukar låta när bandbokarna motiverar sina val. Det går liksom aldrig helt att reda ut varför just de där killbanden skulle vara så mycket bättre. Man bara vet.
Det där sambandet verkar ploppa upp i snart sagt varje studie som kommer på området jämställda rekryteringar.
Som i akademin, där kvinnor har större chans att bli professorer om de håller sig till transparenta karriärvägar.
Eller i idrottsvärlden, där män rekryterar män inom informella nätverk “präglade av naturlig manlig dominans”.
Genomskådar man den myten, kan det å andra sidan gå snabbt. Som när nu Allbright konstaterar att andelen kvinnor i bolagens styrelser hoppar upp från en fjärdedel till en tredjedel på ett knappt år. I börsbolagen förklaras det inte enbart med kvoteringshotet, utan också med att man börjat använda sig mer av formella kravprofiler och professionella rekryteringskanaler.
Något som bandrekryterarna kan lära av. För med en värld som ser kvinnor, pallar man också öva på det där riffet. I tre dagar. Tills man blir världens bästa basist.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
