Att kompromissa på kongresser är bra. Det är en naturlig del av en kongress. Men följande punkter måste framhållas angående dagens val av Socialdemokraternas nya verkställande utskott (VU).
1. Politik är att välja. Att inte orka komma överens och i stället utöka det antal som får vara med i en krets som av sin natur bör var begränsad är ett svaghetstecken. Att en ökning av antalet platser i ledningen får fungera som en lösning är en metod som tillämpades i SSU och Studentförbundet när det var som stormigast. Studentförbundet hade en tid en förbundsstyrelse med 19 (!) ledamöter. Denna kultur har tyvärr nått moderpartiet.
2. När du utökar antalet ledamöter skapas ett prejudikat. Varför inte utöka med ytterligare en plats om vi inte kommer överens nästa gång?
3. VU har nu fler suppleanter än antalet ordinarie ledamöter, vilket ger intrycket av en lustighet i den fina föreningstradition som socialdemokratin ytterst representerar. S har nyligen haft en organisationsutredning, som slog fast att antalet VU-ledamöter (ordinarie och suppleanter) ska förbli konstant. Men det pålitliga urverket S tvingades skjuta fram VU-valet mitt under en kongress eftersom det var så bråkigt i korridorerna. Och stadgarna ändrades på någon minut under sittande kongress. Allt detta tyder på att den struktur som föll ihop under Håkan Juholt ännu inte fungerar som den ska igen. Fungerar samordningen mellan försteombudsmännen (”26-manna”)? Har partistyrelsens kansli återfått den auktoritet som krävs för att sådana här frågor ska kunna lösas i god tid innan en kongress – och i värsta fall med en votering? Enligt uppgifter till Dagens Arena fick såväl gamla ombudsmannarävar som före detta finansministrar kastas in i sista stund för att medla i striderna. Men då var skyttegravarna redan för djupa.
4. Stefan Löfven har kraftigt stärkt sina interna S-aktier under kongressen. Han hade ett politiskt kapital att spendera. Att han inte använde sin stärkta auktoritet till att lösa VU-frågan, utan i stället släppte fram ännu en kompromiss, tyder på att hans vilja att angripa alla problem som en facklig förhandling där alla måste bli överens även kan bli en belastning. Det var en tillgång tidigare under kongressen. Men när stadgarna måste justeras några timmar innan kongressfesten har vi fått en urvattnad kompromiss för mycket. Tydligen lyckades inte heller hans partisekreterare Carin Jämtin lösa frågan åt honom i sista stund – och när det misslyckas måste han spendera sitt eget politiska kapital.
5. Valberedningens ordförande Berit Högman hade signalerat att valen till ledande partiorgan ska präglas mer av mångfald och kompetens, och mindre av geografisk representation. I och med att partiets yttersta ledning – den fantastiska fyran (Löfven, Andersson, Damberg och Jämtin) alla bor i Stockholm så kunde den geografiska kvoten anses vara fylld. Var det logiskt att Stockholms partidistrikt då även skulle ha kvar Veronica Palm i VU? Västra Sverige hade tidigare haft två kandidater, men ifrågasatte Urban Ahlin avsade sig sin kandidatur vilket öppnade för att nya namn skulle kunna komma in. Läget var mer öppet. Samtidigt talades det om nya kandidater som Ardalan Shekarabi (född i Manchester, en gång gömd flykting, nu doktorand i offentlig upphandling) och Therese Guovelin (bakgrund i Hotell- och restaurangfacket, VU:s potentiellt första öppet homosexuella ledamot).
Men den traditionella idén om geografisk representation tog över. Distrikten i väst ville återigen ha två kandidater (och föreslog först ett annat namn än Ahlin), Stockholms partidistrikt ville alltjämt ha Veronica Palm som ledamot (vilket fick andra distrikt att påpeka att hela den fantastiska fyran bor i huvudstaden med omnejd), och så vidare. Enligt flera källor föreslog Stockholms partidistrikts representant i förhandlingarna att Magdalena Andersson skulle kunna adjungeras till VU (och därmed bereda plats för Palm och lösa pusslet). Ett minst sagt uppseendeväckande förslag, eftersom Andersson är kandidat till posten som finansminister och därför borde ha en plats i VU. Vidare ska det ha varit Löfvens önskan att Andersson skulle få en ordinarie VU-plats. Detta som ett exempel på hur förhandlingarna lär ha sett ut. (Att adjungera Mikael Damberg – i dag ordinarie ledamot och gruppledare i riksdagen – var ett annat förslag som ska ha förekommit enligt flera källor. Även andra VU-ledamöters mandat diskuterades under resans gång).
I grunden ligger alltså en målkonflikt där VU skulle adderas med tankar om mer mångfald, ytterligare en person enligt partiledarens önskemål (Andersson), samtidigt som regionerna inom S ville bevara sin traditionella representation. Allt skulle rymmas inom det vanliga antalet platser (sju plus sju).
Så om Stockholm har kvar även Palm – då ska väl västra Sverige ha två? Och då ska väl det största partidistriktet Skåne ha en ordinarie plats? Och omvänt: Ska väst ha två – varav en ordinarie ledamot (Anneli Hulthén), då ska väl vi som vanligt…
Resultatet av det geografiska spelets återkomst – där person och tradition sätts före parti och nya tongångar – blev följande. Palm är kvar, den ifrågasatte Ahlin kandiderade igen och blev invald, och Morgan Johansson fick den sista ordinarie platsen. Och såväl Shekarabi som Guovelin blir VU-ledamöter på suppleantplats. Ni kan se VU:s nya sammansättning här.
Ett anspråkslöst förslag: En partiordförande har ett mandat att forma sitt eget verkställande utskott. Det är förvånande att Löfven inte lyckades se till att Magdalena Andersson, finansministerkandidat med blytunga akademiska meriter från bland annat Handelshögskolan, Harvard och Institute for Advanced Studies i Wien, fick en ordinarie plats. Det har en inte obetydlig symbolisk betydelse. Morgan Johansson hade fått en plats som suppleant (ingen större reell skillnad, jämfört med att kandidaten till finansminister inte får den plats som partiledaren önskar). Sedan återstod frågan om Stockholm skulle ha en ledamot utöver den fantastiska fyran, eller om väst skulle ha fått in Ahlin. Eller om en annan lösning kunde vaskas fram.
Kunde inte Löfven ha gått in i förhandlingsrummet och sagt: Lös det här åt mig, jag vill ha Magdalena Andersson som ordinarie, vi måste lyssna till vad våra kloka kritiker säger, tänka på representativiteten och välja in såväl Shekarabi som Guovelin. Sedan får ni göra upp om Stockholm även ska ha Palm eller om västra Sverige ska ha två ledamöter. Eller har ni annan lösning? Vi ses om trettio minuter och då har ni bestämt er.
Ibland måste även en kompromissinriktad pragmatiker låna några trick av Göran Persson.
[UPPDATERING]
Sedan jag skrev texten ovan har valet till partistyrelsen genomförts. Mest uppseendeväckande var att tungviktarna Ylva Johansson och Anders Ygeman tvingades lämna. Jag har även fått en del kloka synpunkter och kompletterande uppgifter angående mina reflektioner ovan. Därför bör följande punkter läggas till.
6. Den här processen har varit lång, rörig och olika personer har av naturliga skäl upplevt den på olika sätt. Jag har försökt återge de viktigaste bitarna – inte hela processen och absolut inte i exakt kronologisk ordning – med hjälp av de uppgifter som jag har kunnat verifiera med flera av varandra oberoende källor. Min avsikt har absolut inte varit att ”peka ut någon” utan som alltid ge er läsare en bild av ett intressant politiskt skeende. En person kom fram till mig och undrade om jag personligen föredrog ytterligare en relativt ung stockholmare som dessutom är en kvinna. Eller om jag tycker att det är rimligt att väst ska ha en andra kandidat som drog tillbaka sin kandidatur strax före kongressen, som har varit ifrågasatt och som dessutom är en äldre man. Det sättet som frågan ställdes på kan vi kalla retoriskt (om man betänker var jag bor samt alla texter som jag har skrivit om förnyelse, jämställdhet och representativitet inom S). Men vad jag tycker i sammanhanget är självfallet ointressant. Jag har bara noterat vad som hände när det geografiska tankesättet gjorde comeback.
7. Ulf Bjereld skriver klokt om de demokratiska problemen med att VU-valet gick till som det gjorde. Då jag tycker att den demokratiska legitimiteten på en kongress är intressant vill jag i all enkelhet föreslå ännu ett sätt på vilket det hela hade kunnat avgöras. Den sista ordinarie platsen hade kunnat vikts till Magdalena Andersson, vilket framstår som rimligt om det nu var Löfvens önskan. Då hade det funnits ett namn för mycket till VU:s suppleantplatser (åtta namn till sju platser). Genomför en omröstning och låt de demokratiskt valda ombuden bestämma. Simple as that.
8. En del av bakgrundsbeskrivningen hann jag inte med sent igår när jag skrev den ursprungliga texten. Under den tid när S har varit i opposition (sedan 2006) upplever jag det som om styrkeförhållandet inom partiet har förflyttats något vänsterut, om vi använder den mycket förenklande vänster-höger-skalan. S-myllan har blivit något mer ideologiskt radikal, inte minst under tiden med Juholt. Samtidigt har en del nya samarbeten uppstått mellan olika S-distrikt. Här finns även ett missnöje med hur Håkan Juholt avgick/tvingades avgå som partiordförande, och denna maktförskjutning och besvikelse måste den nuvarande ledningen – som till stora delar tillhör den traditionella centerhöger-majoriten – lära sig att hantera betydligt bättre. Nu blev VU-valet ”en process i Juholts skugga”, tyvärr.
9. Lösningen framöver är fortsatt avspänning, att precis alla inblandade ser till att samarbeta i syfte att minska konfliktnivån. De personer som nu har valts till VU och partistyrelsen (PS) har självfallet ett enormt stort ansvar. Inom partiledningen har den så kallade ”fantastiska fyran” en given nyckelroll – inte minst Carin Jämtin som i sin roll som partisekreterare är ytterst ansvarig för partiorganisationen. Att SSU-metoder flyttas upp i moderpartiet är farligt och skadligt. Att visa hänsyn och att återuppbygga förtroendet är precis allas ansvar. Att Skåne nu har fått ordförandeskapet i valberedningen i och med att Ilmar Reepalu ersätter Berit Högman som valberedningens ordförande är en första ingång till att bygga förtroende. Det bör precis alla inblandade inse.
10. Att Ylva Johansson tvingas lämna partistyrelsen är givetvis mycket uppseendeväckande. Men jag sitter nu på tåget hem från Göteborg och har inte haft möjlighet att genom att sedvanligt arbete inhämta information om bakgrunden från flera olika källor. Jag nöjer mig därför med att konstatera att givet Ylva Johanssons långa erfarenhet som bland annat minister så är det just uppseendeväckande. (En lågoddsare är att valet av VU har påverkat valet – och fått konsekvenser för – valet av PS.) Och jag konstaterar också att allt det positiva från S-kongressen i Göteborg 2013 har goda förutsättningar att förvaltas väl – först och främst har det varit en kongress präglad av kompromisser som har stärkt Stefan Löfven högst betydligt. Samt att dessa orospunkter som VU-valet gav upphov till – som delvis är en effekt av kaoset under Juholt – måste hanteras konstruktivt och under ansvar.
Fotnot: Texten uppdaterades marginellt under måndagen, i synnerhet med parentesen i punkt 10 samt i några delar av den femte punkten. Detta har gjorts i syfte att förtydliga texten!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
