”Det valdes bort.” Så svarar en av Uppdrag Gransknings medarbetare på twitter på frågan om varför ingen forskare fanns med i programmet och varför de inte förklarade vad relativ fattigdom innebär.
I stället fick vi alltså en Janne Josefsson som frågar runt lite på ett torg i Malmö och ett bostadsområde i Västberga i Stockholm om det här med barnfattigdom verkligen finns. Om någon sett nån fattig. Han frågar fritidsledaren ”Dallas” Diabité, som enligt Josefsson ”verkligen borde veta”. Janne Josefsson berättar också att hans – personliga – förväntning är att se svältande barn i foppatofflor. Uppdrag Granskning kontrasterar med bilder på östeuropeiska barn som sniffar lim och döende nakna svarta barn från en afrikansk svältkatastrof.
Janne Josefsson kan förstås göra program om sina förväntningar. Men det är i så fall snarare en betraktelse baserat på en rik medelålders mans fördomar än en journalistisk granskning.
I programmet finns en viktig del: Majblommans statistik var felaktig och de drog felaktiga slutsatser av den. Det är värt att påpeka. Och Majblomman har själva svarat på kritiken här, på ett bra sätt.
En annan del av programmet kritiserar en kampanj som Rädda Barnen själva ställde in eftersom de tyckte att den gav en felaktig bild. Kritiken från Janne Josefsson i programmet? Att någon på Rädda Barnen över huvud taget övervägde kampanjen de själva inte tyckte höll måttet. Rädda Barnen skriver också själva om Uppdrag Gransknings slutsatser här.
Janne Josefsson vänder sig mot bilden av att en kvarts miljon barn i Sverige inte har mat för dagen och går och lägger sig hungriga. Det är väl rimligt. Frågan är om den bilden verkligen finns och förmedlas på bred front, att 250 000 svenska barn svälter, eller om det bara är Josefsson som trodde det? Eller avslöjar Josefsson egentligen bara att fattigdom i Sverige inte alltid är samma sak som fattigdom i Moçambique? I så fall borde han läsa tidningarna bättre, för det är ingen nyhet.
Berättar programmet om hur utvecklingen sett ut ekonomiskt i Sverige för den fattigaste tiondelen? Nej. Berättar programmet något om växande klyftor? Nej. Redovisar man över huvud taget något om vilka förändringar som faktiskt gjorts i socialförsäkringssystem och andra skyddsnät de senaste åren? Nej.
I stället gör Josefsson samma sak som han alltid gör numera. Han, som rik medelålders man, slår upp en kamera på torget och frågar runt en halvtimme. Ut kommer något “kontroversiellt”.
Det allra värsta är moraliserandet över de fattiga föräldrarnas dåliga vanor, som om det skulle spela någon roll för ett fattigt barn. Jag har själv växt upp i ett hem där det inte alltid fanns annan middagsmat än havregrynsgröt de sista dagarna innan barnbidraget, där jag flera gånger kom hem till en lägenhet där elen stängts av för att räkningen inte var betald, där jag lyfte på luren för att ringa en kompis och insåg att den inte längre gick att använda för att Telia stängt av den. Var det en typ av fattigdom? Självklart, hade jag sagt förr. Men jag vågar inte längre svara på det för jag vet inte om någon kommer att recensera min familjs val, vanor, investeringar och arbetsvilja om jag sätter etikett på det.
Tapio Salonen, professor i socialt arbete, skriver i ”Välfärd, inte för alla” om 220 000 barns relativa fattigdom. Han säger inte att de sniffar lim och dör ifrån oss i hyddor. Men han visar vad som händer i och med Sverige.
Ett Sverige där barnbidraget inte höjts sedan 2005, ett Sverige där vi snart har vad som internationellt kallas ”working poor”, människor som har heltidsarbete men ändå inte har så att de klarar sig. Tapio Salonen och Rädda Barnen beskriver konsekvenserna av en utveckling där socialbidragsberoendet ökar varje år. Rädda Barnen visar också hur det är en politisk fråga. Helt utan familjepolitik skulle 25 procent av de svenska barnfamiljerna hamna i det som EU (inte Rädda Barnen eller Majblomman, märk väl) beskriver som relativ fattigdom. Med aktiv familjepolitik pressades andelen ner till 8–9 procent för tio år sedan. Nu, med de politiska förändringar som gjorts, är siffran uppe i 15 procent. Politiken har ”har tappat i sin förmåga att jämna ut skillnaderna mellan rika och fattiga barnfamiljer”, skriver Sveriges Radios Ekot.
– Klyftorna har ökat sedan 1981, men om man tittar på de senaste tio åren har folk i allmänhet fått 35 till 40 procent bättre disponibla inkomster, medan de på de lägsta nivåerna legat stilla och inte blivit färre, säger Tapio Salonen till ETC.
Socialdemokraten Marika Lindgren Åsbrink redogör också här för den ekonomiska utsatthetens konsekvenser.
Janne Josefsson bortser i sitt program helt från detta. Det intresserar honom inte. Han ser inga ”barn i foppatofflor på vintern” (att man kan få hyfsade vinterskor billigare än foppatofflor bekommer honom inte). Han tycker att fattiga ska ”sluta blossa” i stället. Forskare och faktadefinitioner ”valdes bort” efter diskussion, konstaterar Uppdrag Granskning alltså själva. Det är ett intressant val.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
