I dagarna har två viktiga studier, en från OECD och en från Finanspolitiska rådet, presenterats. OECD-rapporten fick med rätta en hel del uppmärksamhet. Som Mikael Feldbaum skriver på Dagens Arenas ledarsida i dag: ”Sverige är det OECD-land där inkomstklyftorna ökat mest de senaste två decennierna. […] Från en topplacering i jämlikhetslistan är vi nu nummer 14 av 34 länder”.
Det är naturligtvis en skrämmande utveckling för alla som anser att samhällen som håller ihop också är bättre samhällen. Grundfrågan är följande: Är det bara reell fattigdom, eller även ojämlikhet, som är huvudproblemet i ett utvecklat land?
Om du inte redan har läst Per Wirténs lysande rapport från Glasgow, ”På dödens fält”, är det hög tid att göra det. Budskapet från stadsdelen Calton, där medellivslängden är 28 år kortare än i stadsdelen Lenzie i samma stad, är glasklart: Ojämlikheten måste minskas inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare. Att utvecklingen enligt OECD går i motsatt riktning är därför oroande.
Ojämlikhet kan dock mätas på många olika sätt. I Finanspolitiska rådets årliga och intressanta rapport finns en formulering om hur Ginikoefficienten, ett mått på ojämlikhet, har utvecklats sedan 2006. Rådet skriver att denna koefficient inte har ökat så mycket sedan det borgerliga maktövertagandet 2006. Klyftorna ökade i synnerhet i samband med budgetsaneringen under den tidigare S-regeringen.
Den här uppgiften verkar ha föranlett en champagnepyramid på Dagens Nyheters ledarsida. Dagens huvudledare slår glatt fast följande: ”Men att regeringens politik skulle gå ut på ständigt ökande klyftor är en myt”.
Denna formulering på självaste DN:s ledarsida borde förvåna alla som följer svensk politik noggrant. Grundbulten i alliansens politiska idé är ju att sänka skatten för de som arbetar och försämra ”bidragen” för de som finns i ”utanförskapet”. Ökade skillnader ska leda till att folk tar sig i kragen och börjar jobba. Att ökade klyftor snarast är själva idén bekräftades även i P1 av Carl B Hamilton (kodord: ”det ska löna sig att arbeta”).
Och om du läser vidare i rapporten finns en hel del att oroas över, som DN inte nämner. Några exempel:
* Sett över tid ökar Ginikoefficienten (Sverige blir mer ojämlikt), en negativ utveckling som även är påtaglig under de borgerliga regeringsåren (se sidan 139 och figur 7.1, i synnerhet kurvan ”exklusive realiserade kapitalvinster”).
* Figur 7.2 på sidan 140, som visar disponibel inkomst per person och år efter justering för försörjningsbörda, visar tydligt hur i synnerhet den rikaste av de tio decilgrupperna kraftigt drar ifrån alla övriga. Den rikaste decilen lämnar de andra nio decilerna bakom sig, alltså.
* Rapporten citerar även en annan OECD-studie av 21 länder (sidan 138). Under krisåren 2007-2009 fann OECD förhållandevis små förändringar i hushållens disponibla inkomster. Men med tanke på den kraftiga nedskärningspolitiken i Europa varnar OECD för större förändringar (läs: mer ojämlikhet). Med tanke på vad som har hänt med a-kassan och sjukförsäkringen i Sverige finns anledning till oro även här.
Vidare måste följande utveckling beaktas. Under åren 2006-2010 sänktes skatterna i Sverige med 100 miljarder kronor. Med LO-ekonomen Torbjörn Hållös ord: ”Den procentenhet av svenskarna som tjänar absolut mest fick cirka fem gånger mer genom den borgerliga regeringens skattesänkningar än vad den genomsnittliga svensken fick.”
Att avfärda varningarna om ökande klyftor under den borgerliga regeringen som ”en myt” framstår därför som underligt. Det har varit en uppenbar målsättning som verkar fungera, dock kan ”framgången” i form av ökad ojämlikhet mätas och beskrivas på olika sätt.
Kanske handlar ledaren i DN om något annat: En ovilja att erkänna att de borgerliga regeringsåren har misslyckats med att minska arbetslösheten och utanförskapet? Trots stora skattesänkningar och sämre försäkringssystem. Trots att klyftorna ökar om vi i synnerhet tittar på hur de allra rikaste springer ifrån alla andra.
GP:s ledarsida är uppfriskande ärlig: Ökade klyftor är inte negativt. Fast det går tydligen inte att skriva rakt ut på DN:s ledarsida. Den märkliga nödlösningen blev att rycka en formulering i en gedigen rapport och avfärda ökade klyftor som en myt.
Fotnot: Texten har uppdaterats med länkarna till inslaget i P1 och ledaren i GP.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
