En kriminell sjukdom

I partiledardebatten under Stockholm Pride gick moderatledaren Fredrik Reinfeldt till storms mot ett av de, som Reinfeldt kallade det, ”mörkaste kapitlen i Sveriges historia”, tvångssteriliseringar. Bakgrunden är att transsexuella som genomgår könskorrigerande behandling i Sverige i dag tvingas sterilisera sig, något Moderaterna inte velat ta ställning mot förrän under partiledardebatten. Att avskaffa steriliseringskravet vore ett stort steg bort från en svensk hälsopolitik som i vissa delar, i det tysta, fortsätter vara djupt rättighetskränkande, med motivationen att det är det bästa alternativet. Ett exempel är den så kallade smittskyddslagen.

Smittskyddslagens syfte är att ”tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”. Det innebär bland annat att personer som bär på hiv åläggs en rad skyldigheter. Den som tror sig vara smittad av hiv måste söka läkarvård och ta de prover som krävs. Den som får ett positivt provsvar är skyldig att informera sina sexpartners om sin sjukdom, får inte ha oskyddat sex och måste gå på återbesök hos sin läkare. Den som inte följer dessa föreskrifter kan i slutändan tvångsisoleras på obestämd tid eller dömas till fängelse för framkallande av fara eller grov misshandel, om man medvetet överför hivsmitta till en annan person.

Hiv skrevs in i smittskyddslagen under den panik som rådde kring den nya, dödliga sjukdomen 1985. Att det skedde då var kanske inte så märkligt, men att andemeningen – att det är den som drabbats av sjukdomen som är ansvarig för att den inte sprids och att spridning i princip är en kriminell handling – står kvar 25 år senare är problematiskt. Sverige har enligt internationella experter och rättighetsorganisationer en av världens hårdaste och mest människorättsvidriga lagstiftningar vad gäller hiv.

Edwin J Bernard, expert och konsult inom hiv och straffrätt, arbetar bland annat med att kartlägga situationen kring hiv och lagstiftning i olika länder och hur sådan lagstiftning används. Under Aidskonferensen i Wien i juli 2010 presenterades en rankning av länder, baserad på hur många som lever med hiv och hur många arresteringar och åtal som sker med anledning av människors hivstatus.
– Sverige är tredje värst på listan, efter Malta och Bermuda, men det beror mest på att både Malta och Bermuda har en mycket liten befolkning, säger Edwin J Bernard. Egentligen är Sverige på många sätt det värsta landet i världen för människor som lever med hiv, både ur ett rättsligt perspektiv och ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har dessutom världens mest drakoniska strategi för att motverka spridning av hiv och myndigheter tolkar och använder lagarna onödigt strängt.

Edwin J Bernard är förvånad över det han beskriver som en avsaknad av förståelse bland svenska politiker och myndigheter för att hiv innebär ett trauma som kan leda till förnekelse för många som smittas. Snarare än att hjälpa hivpositiva menar Bernard att Sverige kriminaliserar de som lever med hiv och därigenom gör det svårare att leva med viruset.
– Det har funnits en debatt ända sedan hivepidemin började, som har handlat om huruvida kriminalisering är en effektiv förebyggande metod, säger Edwin J Bernard.

Fram till Aidskonferensen i Mexico 2008 fanns inte konsensus i frågan om lagar gjorde mer skada eller nytta, men under konferensen uttalade UNAIDS, FN:s samarbetsorgan för hivfrågor, att kriminalisering endast bör gälla avsiktlig överföring och regleras i allmän lag, i motsats till särskilda hivlagar. Dessutom slogs det fast att ingen ska kunna tvingas till att testa sig, eller avslöja sin hivstatus.

Edwin J Bernard beskriver att han inte kan begripa hur Sverige, som i så många internationella sammanhang sätter mänskliga rättigheter främst, i frågan om hiv går mot den internationella konsensus som råder. Sverige har flera gånger fått försvara hivpolitiken i internationella sammanhang. Redan 1992 uppmärksammades den svenska smittskyddslagen av Europarådets tortyrkommitté. År 2005 fastlog Europadomstolen för mänskliga rättigheter att Sverige i ett fall av tvångsisolering brutit mot Europarådets konvention om de mänskliga rättigheternas femte paragraf, som handlar om rätt till frihet och säkerhet.

Att svensk hälsopolitik innebär att staten medvetet bryter mot mänskliga rättigheter rimmar inte med den svenska självbilden av ett land som kraftigt försvarar och prioriterar mänskliga rättigheter. Därför är det intressant att politiker år efter år försvarar smittskyddslagen, i stället för att ta till sig av internationell kritik. Socialdemokraterna var fram till alldeles nyligen orubbliga i frågan om informationsplikten i smittskyddslagen. År 2003 höll dåvarande folkhälsoministern, socialdemokraten Morgan Johansson, ett anförande på RFSU:s kongress som många aktiva inom sexualpolitiken minns väl. Johansson försvarade kraftigt smittskyddslagen, varefter det sexualpolitiska Sverige och Socialdemokraterna inledde en relativt sett frostigare relation. År 2008 försvarade den nuvarande folkhälsoministern, kristdemokraten Maria Larsson, lagstiftningen med motiveringen att ”[det] måste ligga ett ansvar på den som smittar andra”, en linje de borgerliga partierna står fast vid.
– Vi tog den nuvarande smittskyddslagen 2004 i stor enighet, jag uppfattar att den enigheten ligger kvar, säger Kenneth Johansson, centerpartist och ordförande i Socialutskottet i riksdagen.

Kenneth Johansson säger att det visserligen kanske är dags att utvärdera lagen, men ser inget behov av större förändringar. Han deltog i en parlamentarikerkonferens under Aidskonferensen i Wien, där frågan om kontroll och lagstiftning kontra vård och rehabilitering diskuterades, men det gjorde inget intryck på Kenneth Johansson.
– Tyvärr måste vi ha en smittskyddslag med begränsande och skyddande syften. Jag är av uppfattningen att det är moraliskt rimligt, säger Kenneth Johansson.

Att tvångstestning och kriminalisering inte är en effektiv metod för hiv-prevention är expertisen överens om. I Sverige har de organisationer som arbetar med sexualpolitik och hiv-positivas rättigheter framfört att allt pekar på att informationsplikten leder till att människor som misstänker att de kan vara hivpositiva inte testar sig, eftersom de då plötsligt riskerar att bli brottslingar. Dessutom kan det ifrågasättas huruvida tvångsisolering är effektivt hälsoarbete, då det är viktigt att patienten känner förtroende för sjukvården och de läkare man kommer i kontakt med.

Att det bland dem som lever med hiv finns personer som utsätts för diskriminering i sitt övriga liv, grundat i sexualitet, drogbruk, ursprung eller att man säljer sex, gör det särskilt viktigt att sjukvården är något man kan lita på. Flera personer Dagens Arena talat med säger att flertalet läkare inom hiv-vården i hemlighet inte agerar i enlighet med lagstiftningen, med motiveringen att det vore katastrofalt för deras relation med patienterna.

I partiledardebatten på Stockholm Pride menade Fredrik Reinfeldt att lagstiftningen är en svår avvägning, men att Moderaterna tycker att det ska vara som det är. Maud Olofsson menade att lagen handlar om ”omsorg om människor”.
– Det finns endast ett fåtal fall i världen där man kunnat bevisa bortom allt rimligt tvivel att en person medvetet smittat en annan person med hiv, säger Edwin J Bernard. Sverige ägnar sig åt statligt understödd stigmatisering, diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter. Jag tycker det är skamligt och jag kan inte förstå att Sverige fortsätter.