När protokollet skulle nedtecknas efter fackklubbens årsmöte på tegelbruket i skånska Bjuv tog styrelsen fram en röd spritpenna. Med stora röda bokstäver skrev man: ”Allan Jönsson, vald till huvudskyddsombud”.
– Nu var det i alla fall omöjligt för dem att missa det. Sen är det ju upp till förbundet att reagera.
Allan Jönsson hade återigen blivit tilldelad ett fackligt förtroendeuppdrag inom IF Metall av arbetskamraterna på tegelbruket Höganäs Bjuf. Röstsiffrorna var enhälliga och det var inte heller första gången Allan lyftes fram. Tidigare år hade han blivit invald i klubbstyrelsen och till och med vald till ordförande. Men inget av uppdragen hade varat särskilt länge. Fortare än kvickt hade protokollen återvänt från avdelningen med ordet ”ogiltigt” och motiveringen: ”Jönsson delar inte åsikten om människors lika värde”.
Allan Jönsson är nämligen inte bara en fackligt aktiv industriarbetare och ordförande i den lokala raggarklubben. Han är även ordförande för Sverigedemokraterna i Bjuv – kommunen som i valet 2010 tog över stafettpinnen från Landskrona som Sverigedemokraternas starkaste fäste. Var femte invånare i Bjuv la sin röst på partiet.
Trots det, och trots rödpennan, kom inget brev med vändande post från IF Metalls avdelning i Helsingborg. Den här gången lät man bli att ingripa och gav därmed sitt tysta medgivande.
Olika strategier
Frågan hur facket ska agera gentemot medlemmar eller förtroendevalda som även är aktiva Sverigedemokrater har ställts på sin spets efter partiets senaste valframgångar. Sverigedemokraterna gjorde inte bara ett starkt riksdagsval, de gjorde också ett mycket starkt kommunval och mer än fördubblade antalet mandat ute i kommunerna från 280 mandat i 144 kommuner till 612 mandat i 245 kommuner. Denna nya högerextrema gräsrotsrörelse har även hittat jordmån ute på arbetsplatserna och i fackklubbarna. Särskilt fäste har den fått i de manligt dominerande LO-förbunden och i vissa fall, som i Bjuv, så till den milda grad att den lokala fackklubben kommit att domineras av Sverigedemokrater.
Trots att Sverigedemokraternas framgångar knappast kommit som någon överraskning har fackföreningsrörelsen, liksom i fallet Allan Jönsson, uppvisat en påfallande ambivalens och ängslighet för hur man ska hantera frågan. Olika förbund har kommit fram till olika strategier och även inom förbunden är ofta osäkerheten stor.
I Södertälje ville till exempel Kommunals lokala fackklubb på Södertäljebuss först utesluta en medlem som kandiderade för Sverigedemokraterna i kommunen. Men då var förbundsledningen snabbt framme och tog avstånd från vad ordförande Ylva Thörn kallade för ”åsiktsrestriktioner”.
– Det faktum att en medlem i Kommunal också är medlem i en annan förening eller politiskt parti innebär naturligtvis inte i sig att han eller hon blir utesluten ur förbundet. Många av Kommunals 500 000 medlemmar företräder kristdemokrater, socialdemokrater, centerpartister och andra, sa Ylva Thörn.
Men att jämföra ett engagemang i Sverigedemokraterna med att vara centerpartist är långt ifrån en självklarhet inom LO. Hade kommunalaren på Södertäljebuss istället varit medlem i Transportarbetarförbundet hade kandidaturen för Sverigedemokraterna tvärtom varit ett fullgott skäl till uteslutning, vilket också blivit fallet för ett antal Transportmedlemmar de senaste åren.
Fackets överlevnad
I förlängningen är Sverigedemokraternas framgångar inte bara en fråga om enskilda uteslutningsärenden, utan en rent av existentiell fråga för fackföreningsrörelsen. Det menar Magnus Manhammar som lett ett LO-projekt mot Sverigedemokraterna i valrörelsen. Inom LO finns det i dag vissa avdelningar och klubbar där uppemot 20 procent av de fackligt förtroendevalda röstar på Sverigedemokraterna. Men Magnus Manhammar tycker att det mest oroväckande ändå är stödet bland ungdomar. Ute på de praktiska gymnasierna i södra Sverige är Sverigedemokraternas ungdomsförbund (SDU) den vanligast förekommande ungdomsorganisationen. Ofta den enda som finns representerad.
– Det här är framtida LO-medlemmar. Om rasismen gror i skolorna så kommer den att gro på arbetsplatserna. Skolorna har misslyckats i sin uppgift att forma demokratiskt sinnade medborgare. Här har arbetarrörelsen ett tungt ansvar. Varje ny generation måste vaccineras mot främlingsfientligheten, säger han.
Om inget görs riskerar Sverige att få en liknande situation som i Danmark och Norge där främlingsfientliga partier är dominerande och har sin bas i arbetarklassen.
– Det här är en lika viktig kamp som i arbetarrörelsens begynnelse för 100 år sedan. Det här handlar om precis lika grundläggande värderingar: klassbegreppet, solidariteten, antirasismen, säger Magnus Manhammar.
Sverigedemokraterna har också förändrat sin politik gentemot fackföreningsrörelsen de senaste åren. Man har slipat ner den tidigare framträdande nyliberala och fackföreningsfientliga retoriken. Tidigare ville man till exempel slopa lagen om anställningsskydd (las) och medbestämmandelagen (mbl). I dag nöjer man sig med att föreslå fler undantag i turordningsreglerna. Enligt Magnus Manhammar är det tydligt att Sverigedemokraterna här ser en möjlighet att få starkare stöd i arbetarklassen.
Rötter i nazismen
Men Sverigedemokraternas svängning i arbetsmarknadspolitiken visar också på en avgörande skillnad från systerpartierna i Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Dessa har båda sina gemensamma rötter i klassisk högerpopulism och fackföreningsfientlig politik och har tidigare gått till val på slopad inkomstskatt, kamp mot byråkratin och nedläggning av försvaret. Mogens Glistrup, Pia Kjærsgaard föregångare, sa till exempel att allt försvar som Danmark behöver är en telefonsvarare som på ryska säger ”vi ger oss”. Inom dessa partier blev främlingsfientligheten central först senare.
Sverigedemokraterna har å sin sida rötter i nazistiska organisationer som Nordiska Rikspartiet och Bevara Sverige svenskt.
– De har sin bas i främlingsfientligheten. I övriga frågor som arbetsmarknad, skatter, välfärd, kan de tycka lite hur som helst och anpassa sig efter hur vindarna blåser. Det är en avgörande skillnad, säger Magnus Manhammar.
Landskrona går mot strömmen
Men trots Sverigedemokraternas breda valframgångar finns det undantag, och det främsta undantaget hittar man på det mest oväntade stället: Landskrona. Sedan valet 2006, då Sverigedemokraternas väljarstöd på 22 procent chockade resten av landet, har Socialdemokraterna och ett flertal LO-förbund mobiliserat i projektet ”Jobbare mot rasism”. I senaste valet sjönk Sverigedemokraternas väljarstöd till 15 procent. Landskrona är en av endast två kommuner i hela södra Sverige där partiet inte gick framåt.
– Vi känner att vi fått utdelning för vårt hårda arbete. Vi är lite chockade själva faktiskt. Vad är det man säger: vi är stolta men inte nöjda, säger Ann-Sofie Garsén som leder projektet.
Hemligheten bakom framgångarna heter just hårt arbete.
– Vi har knackat 7 000 dörrar. Vi har synts på torget och ute bland folk. Vi har tagit diskussionen med Landskronaborna. Det viktigaste är inte att vi tar debatten med partiets företrädare. Det viktigaste är att vi tar diskussionen med deras väljare, säger hon.
Arbetarrörelsen måste börja prata om de problem som människor möter i sin vardag, menar Ann-Sofie Garsén.
– Vi måste möta missnöjet med ökade klassklyftor, segregation och utslagning utifrån ett klassiskt arbetarrörelseperspektiv. När Sverigedemokraterna får 22 procent av rösterna så betyder det inte att det finns 22 procent rasister. Det betyder att det finns väldigt många som är missnöjda och förbannade på den etablerade politiken. Det är där man måste börja och det är inget arbete vi bara kan göra i valrörelsen. Det måste vi göra hela tiden, säger hon.
Het potatis
När det gällde fallet Allan Jönsson landade protokollet med de röda bokstäverna till slut i knäet på ombudsmannen Christina Lundin på avdelningen i Helsingborg. Hon tyckte fallet var problematiskt. Visserligen finns det saker i Sverigedemokraternas politik som inte överensstämmer med IF Metalls värdegrund. Men samtidigt måste man respektera den lokala demokratin i fackklubbarna.
– Det vore en annan sak om de skulle stå och vifta med rasistiska plakat och uppträda direkt kränkande. Men det gör de ju inte. De har liksom blivit rumsrena på något sätt, säger hon.
Potatisen kändes till slut lite för het för Christina Lundin som bollade frågan vidare upp till förbundsledningen i Stockholm.
– Vi gjorde bedömningen att han kunde ha kvar sitt uppdrag. I grunden är ju värdegrunderna oförenliga. Men det är delvis en skillnad i uppdrag mellan klubbstyrelse och skyddsombud. I styrelsen ska man vara en aktiv företrädare för förbundets värderingar. Som huvudskyddsombud jobbar man mer med arbetsmiljöperspektivet. Det är en gradskillnad, säger Anders Ferbe, vice ordförande i IF Metall.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
