Problemet är enkelt att formulera. Sveriges 290 kommuner och 21 landsting har olika höga inkomster och kostnader. I vissa kommuner är det långt mellan tätorterna och de måste därför lägga mer pengar på exempelvis skolskjuts och färdtjänst. En kommun med många pensionärer har också större kostnader för äldreomsorgen. Vissa områden har en hög skattekraft – alltså invånare med höga inkomster – och andra låg.
Samtidigt har alla medborgare rätt till ”likvärdig” offentlig service. Lösningen har länge stavats utjämning. Även om systemet har ändrats gång på gång sedan 1996 har de centrala delarna länge varit de samma:
Dels handlar det om inkomstutjämning. De landsändar som har inkomster under en viss nivå får pengar. Områden med höga inkomster betalar in till systemet. Dessutom kompenserar systemet också för att kommuner och landsting kan ha olika typer av kostnader. De med låga kostnader – få människor i behov av försörjningsstöd, till exempel – betalar en kostnadsutjämningsavgift medan områden med höga kostnader får ett bidrag.
Men det är inte populärt i alla kretsar.
Stockholm har protesterat länge
Sedan den stora omgörningen 1996 har systemet lappats, lagats och gjorts om – ofta under häftig debatt. Framför allt har många kommuner i Stockholmsregionen från och till protesterat kraftigt mot att de ska betala in mer pengar än de får tillbaka i systemet. “Robin Hood-skatten” måste bort!
I slutet av 1990-talet startade Stockholmsuppropet, en namninsamling i protest mot det skatteutjämningsförslag som då höll på att utredas. Kändisar från huvudstaden som Eva Dahlgren och Brasse Brännström gjorde gemensam sak med politikerna i Stadshuset. Muf Stockholm tryckte upp t-shirtar med texten ”vi betalar er simhall” – med hälsning till valfri norrlandskommun.
Det är inte bara borgerliga politiker som har varit missnöjda. I början av 2000-talet gjorde till exempel finansborgarrådet Annika Billström (S) gemensam sak med borgerliga Stockholmspolitiker och kritiserade utjämningssystemet. De före detta socialdemokratiska ministrarna Mats Hellström och Anna-Greta Leijon menade på Dagens Nyheters debattsida att Stockholm inte kunde dela med sig så mycket som de gjorde till övriga delar av landet. En annan S-profil, Anders Sundström från Piteå, ilsknade till och anklagade Anna-Greta Leijon för att ”ha glömt den sociala rättvisan”.
Men sett över tid är det ändå borgerliga politiker som protesterat hårdast. Låt oss titta på argumentationen från systemets motståndare.
Myten om ”Pomperipossaeffekten”
– Huvudproblemet är att en kommun som är framgångsrik och för en politik för mer tillväxt, företagande och arbetstillfällen inte får behålla frukterna av sitt arbete, säger Johnny Munkhammar, nybliven riksdagsledamot (M).
– Systemet försämrar helt enkelt incitamenten för att föra en framgångsrik politik, fortsätter han.
Munkhammars argument är en klassiker i kritiken av skatteutjämningssystemet: långtgående utjämning uppmuntrar bidragsberoende och missgynnar företagsamhet. På 1990-talet beskrevs det som att utjämningssystemet hade en ”Pomperipossaeffekt”. Kommuner som fick bidrag från utjämningssystemet kunde förlora pengar på att invånarna höjde sina inkomster. Det påstods att ”bidragsberoende” kommuner därför inte försökte stimulera företagande eller öka sysselsättningen.
Men idén om felaktiga incitament verkar inte hålla vid en närmare granskning.
– Det är ganska få som har tittat närmare på det här området, men den forskning som existerar pekar på att det nog inte finns någon sådan här effekt, säger Björn Sundström, huvudsekreterare i den kommitté som nu återigen ska titta över utjämningssystemet till 2011.
Det är egentligen bara två studier som på allvar har försökt ta reda på om skatteutjämningen på olika sätt verkligen hämmar kommunernas tillväxtansträngningar. Båda rapporterna – som är från 1994 och 2005 – avvisar med vissa reservationer att tanken på ”Pomperipossaeffekten” skulle spela någon betydelsefull roll.
”Vellinge lever på Malmö”
Elvy Söderström, socialdemokratiskt kommunalråd i Örnsköldsvik och medlem i den utjämningskommitté som nu ser över skatteutjämningssystemet, tycker att de som vill stoppa omfördelningen borde fundera ett varv till.
– Vellinge kommun tycker till exempel inte att de ska bidra med så mycket till utjämningssystemet. Men då brukar jag säga att de lever ju på Malmö, säger hon.
Vellinge, strax utanför Malmö, betalar in mer pengar än de får tillbaka i utjämningssystemet. Det är en av Sveriges rikaste kommuner – men det betyder inte att Vellinge sprudlar av ekonomisk aktivitet. I stället är kommunen beroende av näringslivet och företagsaktiviteten i storstadsregionen Malmö, där många invånare har jämförelsevis låga inkomster.
– Om vi har en situation där människor jobbar där det finns arbeten men bor efter plånbok så måste någon form av utjämning till, kommenterar Björn Sundström.
Samma sak syns kring huvudstaden. Kommunerna som bidrar allra mest per invånare till utjämningssystemet är de rika områdena utanför staden: Danderyd, Lidingö, Täby. Även dessa kommuner är beroende av arbeten och företag i Stockholm. Att Stockholms kranskommuner har så många höginkomsttagare – och därför också stora skatteintäkter – är knappast enbart ett resultat av framgångsrik kommunpolitik. Kanske beror det på att det helt enkelt ligger där de ligger.
Störst produktion i… Norrlands inland
Ett annat exempel på den märkliga debatten om att belöna ”framgångsrika kommuner” syns om man tittar på statistik över bruttoregionalprodukten (BRP) i landets olika delar. Det handlar alltså om samma sak som BNP – värdet av allt som producerats under ett år – men måttet är uppdelat på olika lokala områden.
Den kommun som har högst BRP per capita (2006) är Jokkmokk, långt upp i Norrlands inland. 2006 producerade varje invånare i kommunen mer än dubbelt så mycket som genomsnittet i Sverige. Men samtidigt är kommunens skatteintäkter lägre än medelnivån i landet. De värden som produceras i Jokkmokk har inte fullt ut kommit invånarna till del. I ett sådant läge är det rimligt med omfördelning. Inte bara för att ”de som har bör dela med sig” – utan också för att ekonomin hänger ihop:
Hela landet drar nytta av den svenska vattenkraften. Pappersbruken längs med Norrlandskusten och gruvorna i Kiruna och Gällivare är en del av tjänstesektorns tillväxt i Stockholmregionen. Danderyd är beroende av huvudstaden, och Vellinge skulle inte klara sig utan Malmö. Att betrakta kommuner som ekonomiskt isolerade öar är ett tankefel.
Stockholmarna kommer att protestera igen
Våren 2011 presenterar den nuvarande utjämningskommittén sina slutsatser. Utjämningssystemet kommer att finnas kvar, i något förändrad form. Rika kommuner och landsting kommer säkert att fortsätta få betala mer än andra. I kommittén – liksom i stora delar av riksdagen – finns en ganska bred samsyn kring behovet av en politik för utjämning.
Men protester lär det bli ändå. Borgerliga politiker i Stockholms läns landsting, Stockholm stad och i de rika kranskommunerna kommer att höja rösterna och tala om ”Stockholmsfientlighet”. Den nyvalda riksdagsledamoten Johnny Munkhammar lär höras i debatten. Kanske kommer Muf att trycka upp t-shirtar igen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
