Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlar sig under rödgrön flagg. Efter lång väntan har den gemensamma politik de rödgröna går till val på i september sakta men säkert börjat ta form. Oppositionen har inte brytt sig om kritiken om att det går för trögt. Snarare är man mån om att inte göra om samma misstag som de fyra partierna i det nuvarande regeringssamarbetet, då allt gjordes upp i förväg och implementerades, även om det visade sig inte fungera.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som tillsammans inte ens är hälften så stora som Socialdemokraterna, kan åka på rejäl baksmälla. I dagsläget tjänar de visserligen, framför allt Miljöpartiet, på att lyftas in i värmen hos partiet med stort P, men efter valet är det många inom arbetarrörelsen som väntar sig att Socialdemokraterna ska kliva in och leda landet, som så många gånger förr.

Muttrande socialdemokrater
Samtidigt var det åtskilliga inom Socialdemokraterna som muttrade ordentligt, när Mona Sahlin, i och med att hon först bjöd in Miljöpartiet och sedan också Vänsterpartiet till samarbete, deklarerade att det aldrig mer kommer finnas något som en socialdemokratisk regering.

I stället blir det ”En socialdemokratiskt ledd rödgrön regering”, något Mona Sahlin entusiastiskt hamrade in i sina åhörare på Norra Bantorget, den 1 maj i år. Just regeringssamarbetet är ett av få konkreta exempel på Sahlins förnyelse av Socialdemokraterna, och då av partiets maktpolitik. Bunkern kring Mona Sahlin känns, enligt flera personer Dagens Arena pratat med, tätare än den kring Göran Persson och bunkern utgörs av strateger, inte ideologer. Idéerna bakom styret förblir oklara. Sakpolitiskt har Sahlin flyttat högerut.

– Den enda förnyelse förutom samarbetet jag kan komma på är att vi nu är för betyg för barn, säger en socialdemokrat med god insyn i partiet. Vi förlorade valet 2006 och alla var överens om att vi skulle förnya oss, men Mona Sahlin låter ingen säga vad som var fel på politiken. I min värld är minskade klyftor och full sysselsättning vår ideologi. När det sedan visade sig att en lång period av socialdemokratiskt styre lett till ökade klyftor och ökad arbetslöshet, borde vi inte ha utvärderat och förnyat vår politik mer grundligt?

Det rödgröna projektet
Det blev inte så mycket förnyelse som det blev grupparbeten. De rödgröna partierna har i gemensamma arbetsgrupper i ett drygt år format det som ska bli en gemensam rödgrön politik, hittills tydligast manifesterad genom partiernas gemensamma vårbudgetmotion.

Klimatet har präglats av förvånansvärt mycket samarbetsvilja och glädje, enligt de personer Dagens Arena talat med som sitter i eller finns nära arbetsgrupperna. Man vill vinna mer än man vill bråka, vilket för många är viktigare än den politiska produkten, eftersom personerna i arbetsgrupperna är sannolika statsråd och statssekreterare vid en rödgrön valvinst.

Den politiska produkten är dock långt från oviktig, på längre sikt kan den visa sig ha stort inflytande över den politiska kartan. De som sitter i arbetsgrupperna och rör sig nära dem beskriver gärna arbetet som “det rödgröna projektet”.

– Det handlar om ett ideologiskt arbete, om att hitta det gemensamma och samtidigt definiera och vinna över ”den rödgröna väljaren”, säger en person i arbetsgrupperna.

Utanför den partielit som sitter i arbetsgrupperna finns kanske inte samma engagemang för ett “projekt”, men känslan av att ett gemensamt initiativ är den enda effektiva metoden för att få bort Fredrik Reinfeldt från statsministerposten är stark. Så stark att man har överseende med störningar i den ideologiska kompassen och en tillfällig utsuddning av partigränserna, enligt medlemmar i alla tre rödgröna partier Dagens Arena pratat med.

Skuggbudgeten ses inte som annat än valrörelsetaktik inom Vänsterpartiet och LO-kollektivet. Man menar att en klassisk välfärdspolitik inte går att föra med en borgerlig skattepolitik. Miljöpartiet och socialdemokrater högerut håller inte nödvändigtvis med, men innan mandaten finns på plats är det ingen som vill gå i öppen konflikt.

Rötterna lugna, för stunden
För Miljöpartiet är ett mäktigt Socialdemokraterna som tvingar fram kompromisser, inklusive skattehöjningar, egentligen inget problem. Miljöpartiets elit har ett förhandlingsmandat som inte längre störs av gräsrötter som kräver utträde ur EU eller avskaffad ränta.

I stället har partiet fått en stor mängd nya medlemmar som mest tycker att Miljöpartiet känns rätt och bra. Hur det blir med a-kassan och höjd skatt för de som tjänar en halv miljon om året spelar inte så stor roll. Medelklassen i storstäderna kommer ändå applådera en progressiv miljöpolitik och äta sitt ekologiska surdegsbröd.

Vänsterpartiet har gått med på verklighetsbeskrivningen att kommunistspöken aldrig kommer glida omkring i maktens korridorer. Därför har partiledningen varit beredd att för stunden släppa krav på bredare skattehöjningar, enligt en person nära förhandlingarna. I gengäld hoppas Vänsterpartiet att en mer långtgående politik ska få genomslag efter ett maktskifte.

Vänsterpartisterna är nöjda med att överenskommelserna hittills pekar vänsterut, inte högerut. Det som tidigare betecknades som högerpolitik i Vänsterpartiet är nu allmängods, och många vänsterpartister låter i dag mer som klassiska socialdemokrater. Vänsterpartiets rötter har slutit upp, men markerade på partiets kongress att förhandlingsmandatet gäller vänsterpolitik.

Socialdemokratiska förvaltningspartiet
Socialdemokraterna har i dagsläget en tydlig ledarroll i samarbetet. Inom Socialdemokraterna finns dock en oro kring vad som händer när partiet ingår i ett trepartisamarbete, där de tre ledorden är “rättvisa, välfärd och klimat”, av vilka varje parti har ansvar för varsitt. Plötsligt handlar socialdemokrati inte om en helhetssyn på samhället där allt hänger ihop.

“Ansvar för statsbudgeten” ersätter “samhällsbygge” som ledord och förnyelsen skjuts upp. En person nära partitoppen beskriver Mona Sahlin som en partiledare vars berättelse inte börjar i efterkrigstidens folkhemsbygge, utan i saneringen av 90-talskrisen, och slutar på valnatten, inte någon gång kring år 2050. Förvaltningen, inte visionen, tycks ligga Sahlin varmast om hjärtat.