Inte ens en procent av alla tjejer får uppleva att samhället straffar den som våldtagit dem.
Före sommaren skrev jag en krönika om våldtäkt. I frustration och sorg över en friande dom i Umeå tingsrätt, började jag räkna på hur stor chansen var att tjejer som tvingats till sex skulle få se en fällande dom. Inte ens en procent av alla tjejer får uppleva att samhället straffar den som våldtagit dem.
I Umeå hade en tjej försökt hålla ihop sina ben när tre killar körde upp en vinflaska i henne. I domen kunde vi läsa att hennes sätt att pressa samman sina ben antagligen berodde på att hon inte ville – men att det också kunde tolkas som om hon var blyg. Så de friades.
Förra veckan. Samma frustration och sorg. En ny friande dom. Svea hovrätt väljer att fria sex killar som i tingsrätten dömdes för grov våldtäkt respektive försök till grov våldtäkt. De hade under timmar turats om att ha sex med en tjej, som grät och som sa nej. De hade tagit hennes telefon. Ibland var dörren till rummet låst. Men hovrätten säger att hon inte var försatt i ett så kallat hjälplöst tillstånd. Hon borde gjort mer för att få killarna att förstå att hon inte ville.
Våldtäkten skedde innan lagen ändrades. Efter den 1 juli i år står det inte längre att den utsatta kan befinna sig i ett hjälplöst tillstånd (vilket betyder att man helt saknar förmåga att göra motstånd) på grund av medvetslöshet, sömn, berusning, sjukdom, kroppskada eller psykisk störning. I stället lyder skrivningen att den som utsätts kan vara i ett särskilt utsatt situation, och förutom ovanstående kriterier har man nu även med allvarlig rädsla.
Det är en förbättring av lagen.
Jag förstår bara inte att det dröjt så länge. Varför behövde våra lagstiftare så många år på sig för att förstå att man ofta blir jävligt rädd när någon försöker tvinga en till sex. För att förstå att man i stället för att skrika eller slåss, ofta bara tystnar och försöker överleva.
De hade kunnat fråga vem som helst av oss, som någon gång träffat någon som våldtagits eller som själva blivit utsatta. Jag kan lova att vi nästan alla hade gett samma svar. Rädslan gör det omöjligt att göra det motstånd ni försöker kräva oss.
Jag funderar på om killarna hade dömts, om de hade våldtagit henne ett par månader senare, när den nya lagtexten börjat gälla. Jag är inte säker på svaret.
På jobbet pratar vi dagen efter den friande domen om Stina Jeffners avhandling ”Liksom våldtäkt, typ” från 1998. Där intervjuar hon 15-åringar om våldtäkt. Alla är överens om att allt sex efter ett nej är ett övergrepp.
Men när hon ställer ytterligare frågor finns det många sätt att förhandla bort en våldtäkt på. Om tjejen var kär i killen, om tjejen var full (för då får hon skylla sig själv), om killen var full (för då kan han inte hållas ansvarig), om hon inte sa nej på rätt sätt, om hon hade haft sex förut. Det var några av alla skäl till att det inte längre sågs som en våldtäkt.
Tanken infinner sig att om Stina Jeffner hade gått till valfri svensk tingsrätt eller hovrätt, hade hon fått höra identiska förklaringsmodeller varför tjejer som tvingas till sex ska skylla sig själva. Hon behöver inte ens fråga.
Det räcker att läsa de friande domarna.
Vi kan ändra lagen. Men vi måste framför allt förändra den rådande synen på att tjejers rätt till sina egna kroppar alltid går att förhandla bort.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
