Att Barack Obama inte kan acceptera inskränkningar i en reform som beslutades för tre år sedan och sjösattes förra veckan borde vara uppenbart för alla.
I New York Times beskrivs hur Tea Party-rörelsens agenda tagits över av mäktiga konservativa institutioner som Heritage foundation och de stormrika finansiärerna Charles och David Koch. Deras frammejslade strategi är att till varje pris strypa finansieringen av den nya sjukförsäkringen. Om det innebär att staten går i konkurs — so be it.
Men ultrahögerns beslutsamma satsningar på politisk propaganda räcker inte för att förklara den republikanska gåtan: Varför fortsätter partiets rörelse bort från politikens mittfält trots två svåra nederlag i presidentvalen?
Den vanligaste förklaringen berör det politiska systemets själva ramverk. Var tionde år kan man rita om de lokala valdistrikten till Representanthuset. Det parti som har majoritet i delstaten bestämmer hur gränserna ska dras. Alla har alltid trixat med dem. Men senaste gången (2010) när republikanerna gjorde ett enormt framgångsrikt mellanårsval slogs spelreglerna över ända. Den erfarna politiska reportern Elizabeth Drew har i en ingående artikel beskrivit hur de med ny makt lyckades skapa ”de mest partiska och förvrängda förändringarna av valdistrikten i modern tid”. De är den enskilt viktigaste förklaringen till den politiska kollapsen i Washington, skriver hon.
Trots att demokraterna fick 1,7 miljoner fler röster än republikanerna i valen till representanthuset 2012 hade de ingen chans att bli majoritetsparti. I Ohio vann Obama med 51 procent, men republikanerna tog ändå hem tvåtredjedelar av valdistrikten till Representanhuset.
Men republikanernas strateger hade inte räknat med att åtgärderna skulle gynna partiets frenetiska högerfalang, påpekar Drew. I dag är republikaner inte längre hotade av demokrater i sina hemmadistrikt — men av partivänner långt till höger. På så vis kan den radikala minoriteten få makt över hela partigruppen i representanthuset. Den som antyder pragmatism får genast en utmanare finansierad av den extremt konservativa rörelsens maskineri. Partiledningen har förlorat makten över det egna partiet. Radikalism är ofta roligt som teoretisk lek, men sällan som praktisk politik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
