”Jag kan förstå den empatin man känner. Det är ju oerhört viktigt att människor inte hamnar i den situationen som man nu gjorde i Lampedusa. Och det är en diskussion för EU. Och det pågår en sån diskussion inom EU. Och därför är det orimligt att Sverige har ett eget system under tiden vi diskuterar det här.”
Så kommenterar Socialdemokraternas Stefan Löfven den interna kritiken mot partiets migrationspolitik.
Resonemanget kan i bästa fall beskrivas som aningslöst. Tyvärr är det också en bekväm bortförklaring som allt för många politiska företrädare – oavsett politisk färg – är villiga att ta till de gånger frågan är aktuell.
Löfven är inte ensam om att slå ifrån sig ansvaret. Migrationsminister Tobias Billström har gjort det många gånger. Som i fallet med 14-åriga gravida Nimo från Somalia som skulle avvisas till Italien. Då var kommentaren:
”Om man börjar att stoppa avvisningarna ensidigt […] då är frågan vad blev det då av tanken om det gemensamma europeiska asylsystemet?”
Eller när 15-åriga Ali skulle utvisas tillbaka till Italien. En pojke som flera gånger försökt att ta sitt liv. Och som uppgett att han blivit misshandlad av den italienska polisen och därefter våldtagen i lägret.
“Det måste finnas solidaritet mellan medlemsstaterna och Dublinförordningen är ett sätt att se till att den solidariteten garanteras.”
Nimos och Alis öden är alltså sådana som ”vi kan känna empati för”, om man får tro Löfven. Men som vi också ska acceptera – eftersom det eventuella dubier vi kan ha kring Dublinkonventionen ska hänskjutas till pågående EU-debatt.
Men det finns inget i EU-lagstiftningen som hindrar Sverige från att gå längre. Precis som det inte finns något i EU-lagstiftningen som stoppar Italien från att å ena sidan ge asyl till de människor som dog i båtkatastrofen utanför Lampedusa – men å andra sidan bötfälla dem som överlevde.
Det finns heller inga europeiska regler som tvingar Italien att ta bort den lag som säger att fiskare inte får hjälpa flyktingar i kapsejsade båtar – om de gör det riskerar de böter och fängelse.
Inte heller finns något i EU:s lagstiftning som hindrar brittiska företag från att räkna ut värdeförlusten på asylsökande som tar livet av sig – vad man än kan tycka om detta morbida agerande.
På samma sätt finns inget som hindrar Sverige från att öka kvoten eller öppna fler vägar till asyl.
Det går inte att i dagsläget säga att EU har en gemensamt fungerande asylpolitik. Därför måste Sverige stå upp för en mer solidarisk flyktingpolitik. Sverige borde se en möjlighet i att försöka dra EU:s asylpolitik i en mer human riktning än de horribla exempel den italienska lagstiftningen ger vid handen.
Under Stefan Löfvens linjetal vid S-kongressen i april kunde åhörarna lyssna till följande rader:
”Sverige ska vara som en familj vars solidaritet är gränslös, och som aldrig är ansvarslös för kommande generationer.”
Det hade varit mycket värdefullt om Löfven tagit fasta på de raderna vid den katastrof som nu utspelar sig vid Medelhavet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
