Fredrik Reinfeldt har hållit sitt introduktionstal till Moderaternas arbetsstämma i Norrköping. Jonna Sima analyserar talet på plats.
Fredrik Reinfeldt har hållit sitt introduktionstal till Moderaternas arbetsstämma i Norrköping. På söndag kommer han att knyta ihop säcken med ännu ett tal. Hans pressfolk hade redan på förhand avslöjat att torsdagens tal skulle handla om historien. Jag trodde att hen syftade på Moderaternas eller i alla fall alliansens historia. Reinfeldt 10-års-jubilerar ju nämligen också som partiledare i nästa vecka. I stället backar statsministern bandet till stormaktstiden.
Men innan vi hamnar i lektor Reinfeldts skolbänk spelas en video upp för de samlade partiombuden på Louis De Geers konferenshall. Reinfeldts speakerröst berättar om en thairestaurang han besökt. Med ödesmättad röst säger han att på den här orten serverades det ingen varm Phad Thai innan den här restaurangen öppnade. Det är med initiativ som dessa som Sverige återigen ska byggs starkt, är hans budskap.
Videon tonas ned och Beyoncés låt “End of time” skruvas upp och disco-belysning börjar blinka. I en sekund av högmod undrar jag om Moderaternas partistrateger möjligen har läst mitt inlägg om hur arbetarrörelsen är i behov av ett nytt soundtrack från i våras. Beyonce sätter tonen för ett tal där begreppet triangulering är påtagligt. Fredrik Reinfeldt inte bara undviker de värsta påhoppen på sina politiska motståndare – han talar sig även varm om Socialdemokraternas kamp för allmän och kvinnlig rösträtt samt för kvinnokampen på 1970-talet. Möjligen ska det tolkas som en ödmjuk markering mot den historierevisionism som Moderaternas förra idéprogrammet innehöll – och som nu ska korrigeras på stämman – om att partiet var en drivande kraft för jämställdhet och rättvisa, samt mot apartheid.
Reinfeldt är ju trots allt här för att hålla en historielektion. Det är viktigt att veta var man kommer ifrån för att veta vart man ska, konstaterar han. Och länge undrar man vart han är på väg i talet. Vi förs genom stormaktstidens armod till kriget mot Norge. Det är viktigt att vara vän med sin granne, säger han. Kanske är det därför han inte vill kritisera sin norska partisyster, nya statsministern Erna Solberg, val att bilda regering med Fremskrittspartiet?
Men det finns poänger med Reinfeldts historieberättande. Han berättar om hur Sverige både varit ett land som människor har emigrerat från för att söka ett bättre liv på andra sidan Atlanten, men som också sedan andra världskriget intagit den motsatta rollen och tagit mot människor i nöd. Reinfeldt säger att han inte tillhör dem som tycker att om kommer man till Sverige måste man bli svensk, med en tydlig armbåge mot Sverigedemokraterna. “Det är möjligt att älska två länder samtidigt”, förklarar han och får talets största applåd från partiombuden och de hitresta medlemmarna.
Efter Norge landar vi i Gävleborg och på en fabrik som tillverkar yxor som Reinfeldt har besökt. Det är lite oklart vad han vill berätta med den anekdoten men syftet är att komma in på arbetslinjen – en av de tre pusselbitar som han genomgående upprepar att Moderaternas politik bygger på. De andra två är långvarig ordning i de offentliga finanserna – och skolan.
Borta är talet om “livspusslet” som Fredrik Reinfeldt lanserade under valrörelsen 2006. Då skulle människors privatliv lösas med privata rut- och rot-tjänster. Nu vill han bygga ett större pussel. Och gud förbjude att Socialdemokraterna kommer och stökar till det med pusselbitarna nästa höst. Enligt statsministern hade vi ett “mörkt kvartssekel” från 1968 tills en borgerlig regering tog över på 1990-talet. Carl Bildt räddade ekonomin, säger Reinfeldt och verkar med ens ha slängt bort historieboken. School’s out.
Den avslutande delen av talet har ett mer traditionellt innehåll. Oppositionen hotar med en skattechock, Sverige har inte råd med anständiga försäkringar och bidragssystem och dagens barn kan glömma att dra sig tillbaka från arbetslivet vid 65 och vänta sig pension varje månad. “Gör inga fler socialistiska experiment med det här landet!”, varnar han.
Om den varningen biter är oklart. Reinfeldts besked om stopp för skattesänkningar tidigare i veckan har inte blivit utskåpat ens av hans partifolk. Även Moderater verkar skakade av de försämringar i skolan och välfärden som de flesta märkt av. Hot om skattechocker och hårdare tag mot sjuka och arbetslösa känns i dag som ett eko från en annan del av historien: de gamla Moderaterna. Och vi vet ju hur det gick för dem sist i valet 2002.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
