Det är en historisk samhällsdebatt-sanning att vi måste börja prata mer om klass. Anders Mildner undrar vad som håller på att hända med medelklassen.
För rätt många år sedan nu noterade Göran Greider att ordet ”arbetarklass” hade försvunnit från journalisternas vokabulär. Tidningarna tryckte helt enkelt inte ordet längre – varpå det sakta men säkert också försvann ur medvetandet och debatten.
Intressant nog kan man notera att ”medelklass” har haft precis motsatt utveckling. De senaste åren har journalisternas användande av ordet formligen exploderat. I dag används det mer än 20 gånger mer i tryckt svensk press än för två decennier sedan.
Tittar man sedan på hur det väl används, finner man något verkligt spännande.
Medelklassen håller nämligen på att förvandlas till ett adjektiv.
Den som är medelklass är träig, tråkig, stel, förutsägbar, vaniljaktig, mainstream – någon som lever i en skyddad bubbla och som aldrig kommer i kontakt med det som är på riktigt. Allra tydligast är detta i kulturtexter, där medelklassen allt mer börjar ta formen av fienden: det stora hotet mot brännande och angelägen konst.
Det där har stört mig ett bra tag. Inte minst eftersom de som levererar den där kritiken inte verkar inse att de själva tillhör samma grupp. Eller för den delen att de vanligen lever ett ännu mer skyddat och privilegierat liv än de som de klagar på.
För kikar man närmare på medelklassen ser man snart att mediemyterna inte stämmer särskilt bra. Bortom ytan finner man nämligen en samhällsgrupp som får det allt svårare att upprätthålla sin livsstil: den är belånad upp till tänderna, dras med höga studieskulder, har jobb utan större löneökningar, barn i allt sämre skolor och urusla pensionsutsikter.
Frågan är alltså: vad är det som håller på att hända med medelklassen?
Om detta har engelsmannen David Boyle skrivit en utmärkt bok som heter Broke – Who Killed the Middle Classes? Dess stora förtjänst är att den i allra högsta grad är personlig och att den inte drar sig för att diskutera just de där, ehum, medelklassiga frågorna.
Boken vibrerar lite av en rädsla som författaren inte riktigt klarar av att skaka av sig. För ju mer medelklassen marginaliseras, desto mer hotas de saker som gruppen historiskt sett har kämpat för: utbildning, kultur och ledarskap. Och så en hel del dos nedärvd självkritik: det var medelklassen som – efter att ha tagit den politiska makten – hjälpte till att skapa den finanselit som påverkar så mycket av samhället i dag.
Att bokens utgångspunkt är Storbritannien gör den inte direkt överförbar till svenska förhållanden. Men det innebär inte att vissa av dess sanningar inte är relevanta även här. För inte så länge sedan var det fullt möjligt att vara vanlig medelklass och ändå leva ett gott liv. Du kunde vara lärare, ha ett hus, kanske en sommarstuga, köpa nya bilar och ha en fungerande pension som väntade på dig när du slutade ditt arbetsliv efter trogen och flitig tjänst.
Så är det inte längre.
David Boyle skriver:
Vi har blivit så vana vid att medelklassen är vinnaren, som den har varit ända sedan urminnes tider, att det helt enkelt är svårt för oss att förstå att så inte är fallet längre.
Medelklassen är ett ämne som är nedstänkt av skuldkänslor. Det är svårt att diskutera utan att känna sig skyldig. Finns det inte andra som har det värre?
Jo. Det är också här hela medieproblematiken kring medelklassen ligger. Inte ens den själv har mage att diskutera sin situation. David Boyles nedslag bland sina klasskamrater blir därför på en gång både ögonöppnande och nydanande.
Läsaren möter föräldrar som (förgäves) kämpar för att få livet att gå ihop, som lappar kläder och snålar med maten, som inser att deras barn kommer att få gigantiska problem med utbildning och bostäder och som trots sitt forna inflytande i samhället nu bara maktlöst kan se på medan löner och bonusar i delar av finanssektorn skjuter upp genom himlataket och försvinner ut i rymden – med följden att bostadsmarknaden i storstäderna totalt havererar.
För första gången måste medelklassen slåss för att behålla samma privilegier som sina mor- och farföräldrar. Och det är en kamp som den just nu ser ut att förlora. Stort.
Drömmen om medelklassen är en dröm om ett lugnare och tryggare liv.
Ett liv med bra utbildning, bra värderingar, med tid och intresse för kreativitet och kultur. Det är en dröm om att inte behöva bli klockad när man går på toa under arbetstid, att inte behöva ha tre olika jobb under en dag för att ha råd att betala hyran och att gå en annan framtid till mötes än att bli fullproppad med lugnande på ett dysfunktionellt ålderdomshem när man blir äldre.
Vad händer när den drömmen blir omöjlig för de allra flesta?
Nej, vi är inte vana vid texter av den här typen.
Vi är vana vid att 30-åriga kulturskribenter klagar över att medelklassen lyssnar på Gyllene Tider, men inte detta. För det här är på riktigt deprimerande och gripande läsning.
Eller som författaren Roger Lewis uttryckte det när han recenserade boken i Daily Mail: När du läst klart den här boken, finns det risk för att du vill ta livet av dig.
Det är en historisk samhällsdebatt-sanning att vi måste börja prata mer om klass. Det är hög tid att vi börjar inkludera medelklassen i den diskussionen.
Anders Mildner, journalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
