Ickefrågan i svensk politik

I dagens politiska debatt är ökade offentliga intäkter en ickefråga. Eftersom ingen vill tala om det. Eller för att andra framför allt vill sänka skatterna.

Innan Fredrik Reinfeldt avslutningsanförande på partistämman passade Moderaterna på ett spela upp ett CNN-inslag om Sverige. Fareed Zakaria lyfte fram Sverige som landet där skatterna sänkts med en femtedel. Det socialistiska undantaget har förvandlats till ett liberalt föredöme. Ombuden jublade.

I fredags skrev Gertrud Sigurdsen på DN-debatt, tidigare bland annat socialdemokratisk socialminister, att hon förvägras en plats på ett äldreboende. Trots flera olyckstillbud i hemmet och en stor känsla av otrygghet. Gertrud Sigurdsen kallade detta för ”tvångsvård i hemmet, som knappast är förenligt med socialtjänstlagen”.

I Dagens Industri konstaterade PM Nilsson i en tidstypisk kommentar att Sigurdsen visserligen tillsammans med 2 300 andra köar till en plats i ett äldreboende. Men rundade sedan grundfrågan. Han målade upp en förskönande bild av äldrevården där pendeln slagit från institutionsboende till vård i hemmet, där vi fått ökad effektivitet tack vare privatiseringar och en allmänt förbättrad hälsa.

Men Gertrud Sigurdsens artikel är en viktig väckarklocka och ett uttryck för ett större strukturellt problem. Det saknas helt enkelt äldreomsorgsplatser. Och i förlängningen ekonomiska resurser. Stora delar av den offentliga verksamheten verkar i dag i ett anorektiskt tillstånd.

På många håll är det inte fråga om en värdig äldrevård. Men i dagens politiska debatt är ökade offentliga intäkter en ickefråga. Eftersom ingen vill tala om det. Eller för att andra framför allt vill sänka skatterna.

De som förutspått att Moderaterna skulle försöka vinna nästa val genom att utmana Socialdemokraterna inom välfärdspolitiken blev nog besvikna efter årets moderatstämma. Moderaterna har ju fortsatt lågt förtroende bland väljarna på detta område. Fredrik Reinfeldts budskap var mer av samma strategi.

Moderaterna kommer att varna för skattechocker och bidragsexcesser om oppositionen vinner valet. Arbetslinjen ska skapa fler jobb och ökad tillväxt,vilket ska leda till ökade skatteintäkter.

Stefan Löfvens huvudlinje vad gäller välfärdens finansiering är delvis identisk. Men med andra medel. Det blir inga stora skattehöjningar, endast mycket små riktade mot de riktigt höga inkomsterna.

I den socialdemokratiska varianten är det en mer aktiv näringspolitik, en strategisk innovationspolitik och en bättre arbetsmarknadspolitik som ska göra jobbet. Skapa nya företag och medverka till att utveckla gamla. Så ska arbetslösheten minska och skatteintäkterna öka.

Det finns stora skillnader mellan Moderaternas och Socialdemokraternas intentioner och utgångspunkter. Men problemet är att den offentliga sektorns intäkter med intill visshet gränsande sannolikhet måste öka även på andra sätt för att kunna leverera exempelvis en värdig äldrevård i framtiden.

Detta är elefanten i rummet eller svensk politiks stora ickefråga.