För tre år sedan sålde Stockholms kommun tio köpcentrum och gallerior till de brittiska bröderna Boultbee. Privatiseringen har utvecklats till en skandal. De nya ägarna har höjt hyror, vräkt små verksamheter och bevisat allmän utvecklingsfientlighet. Butiksägarna gnisslar tänder och Ica har gått till domstol.
När Svenska Dagbladet i fyra artiklar granskat situationen har moderata politiker slagit ut med armarna. Så här var det inte sagt, är deras aningslösa försvar. Man får intryck att de levt i en föreställning av global Göteborgsanda, där man gör upp med handslag och muntliga löften är hederssaker att fullfölja. Men brittiska fastighetsspekulanter lever med kapitalismens regelböcker, inte den folkvalda politikens. Heder har bara värde om det gagnar varumärket.
Ingen centrumanläggning har uppmärksammats så mycket i Boultbeeskandalen som Skärholmens galleria och torg. De tillhör Storstockholms största och populäraste shoppingzoner. Men de nya villkoren, efter privatiseringen, har fått hela stadsdelen att morra. I konsumtionssamhället har gallerian samma ekonomiska och symboliska betydelse som fabriken i det gamla industrisamhället. När den inte fungerar drabbas hela samhället.
Just Skärholmens centrum har dessutom en lång historia av motvind. När det invigdes 1968 skandaliserades det först av reportrar som omoraliskt lyxigt, sedan stämplades det som betongslum. Feministen Barbro Backberger kallade hela stadsdelen ett välfärdens koncentrationsläger för skåpsupande hemmafruar. Precis när Skärholmen centrum med ny galleria fått revansch anlände Boultbee. Nu hotar ny stagnation. Att Västermalmsgallerian på välmående Kungsholmen drabbas är tråkigt. Men när köpcentrum i stadsdelar med låga inkomster missköts blir utfallet mer ödesdigert.
I den nya boken Arrival City beskriver journalisten Doug Saunders motsvarigheter till Skärholmen och Rinkeby i storstäder över hela världen som ett slags hamnar för migranter. Platser dit man anländer för att sedan fortsätta ut i städerna. De är integrationsmaskiner. För att de ska fungera, och inte bli fattigdomsfällor, krävs bland annat fungerande småskalig kommers och möjligheter för invandrade att starta egna verksamheter, skriver Saunders. Under Boultbees regim är det just den möjligheten som täpps igen.
Moderater och folkpartister har sålt mittpunkten i Bredäng, Högdalen, Skärholmen, Rinkeby och Tensta – Stockholms ”arrival cities”. De har på så vis gett upp ett av den demokratiska politikens viktigaste uppdrag: samhällsplaneringen. De som en gång beslutade om torgets centrala roll i den nya förortsstaden visste betydelsen. De som nu styr lider av politisk minnesförlust.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
