Kungahuset har överlevt sig själv

Kungahuset är inte ett konservativt reservat – monarkin går en tuff framtid till mötes.

I Sverige finns en stor acceptans för att betala skatt. Det finns dock en hake. Den höga betalningsviljan är villkorad till att pengarna används rätt.

Drev mot myndigheter och kommuner som gör av med pengar på flådiga fester, generös representation eller teambuilding med delfiner är inget som journalister hittar på för nöjes skull. Dessa drev svarar mot en genuin upprördhet.

Därför granskas skattefinansierad verksamhet på ett sätt som de utsatta ofta upplever som orättvis. Men tyvärr pekar inget på att denna granskning inte är nödvändig.

I Sverige finns dessutom en grundmurad icke-patriarkal syn på familjen. Patriarkatet är om inte raserat, så i alla fall grundligt ifrågasatt. Det är självklart att få bestämma vem man vill leva sitt liv med, vad man ska arbeta med och vad man ska tro på. Under det senaste halvseklet har Sverige genomgått en formlig revolution.

Inför öppen ridå verkar denna omvandling nu ske i statschefens egen familj. Kungahuset har inte kunnat vara något konservativt reservat. Medborgarnas syn på deras verksamhet har förändrats. För kungahuset är det på väg att leda till en ohållbar situation.

Kungahuset vill uppenbart inte ha någon ytterligare insyn i deras verksamhet. Resultatet blir att det för utomstående är omöjligt att förstå vad som är skattefinansierat och vad som är privat verksamhet. Detta leder i sin tur till ännu fler frågor. Frågor kungen med all tydlighet inte vill ha.

Så länge inte kungahuset tydliggör vad som gäller, är en granskning av dagens snitt legitim. Sannolikt är det dock mer än vad någon familj kan klara.

Om det regelbundet skulle publiceras mätningar om hur populära jag och mina systrar var skulle det minst sagt påverka våra inbördes relationer. Gryende spänningar om var julen ska firas, i alla fall i min icke fullkomliga familj, skulle ofrånkomligen brisera ut storgräl om vi visste att vägvalet också innebar en granskning från de svenska kvällstidningarna.

Den granskning som kungahuset är utsatt för är tillräckligt jobbig om den drabbar någon i deras arbete. När det publiceras listor över vem som är mest populär i regeringen är det ingen stämningshöjare.

En hårdhänt medial granskning påverkar den som drabbas. Det har jag sett många gånger på nära håll. Är man inte galen, så kan man nästan bli det av att alla ens relationer – till fru, barn, kompisar, älskarinnor och kollegor – granskas offentligt.

Men att skattebetalarna vill få ut något vettigt av apanaget och att unga människor vill bestämma själva över sina liv, även om det inbegriper ett liv på Manhattan eller med rallysport, är en irreversibel utveckling.

Tyvärr leder denna utveckling till att kungahuset, i sin nuvarande form, har överlevt sig själv.

Just nu verkar kungafamiljen desperat klamra sig kvar i en strategi som kanske hade fungerat på 1950-talet. Monarkin kommer att ha en lång tuff tid framför sig.