Bild: Lon R. Fong
Henrik Berggrens favorit-kändispolitiker är Bill Bradley, före detta basketspelare i New York Knicks.
Kändispolitiker. Det låter inte bra. Tankarna går till kuriösa figurer som Marcus Birro och Jan Emanuel Johansson, socialdemokraten från Robinson.
Men riktar vi blicken västerut och övergår till det anglosaxiska språket får begreppet genast en större tyngd.
I USA, men även i viss mån Storbritannien, talas allt mer om att vi lever i en ny era av ”celebrity politics”. Och en del menar att detta inte nödvändigtvis är ett tecken på det offentliga livets förfall utan en möjlighet till demokratisk förnyelse.
Kändispolitik har, enligt den akademiska översikten Celebrity Politics av Mark Wheeler, två innebörder. Dels handlar det om filmstjärnor, musiker, idrottsmän och andra underhållare som utnyttjat sin popularitet för att göra politisk karriär.
De mest kända exemplen är Ronald Reagan och Arnold Schwarzenegger som nått de högsta höjderna av amerikansk politik. Men det finns många andra på lägre nivåer.
Min personliga favorit bland denna typ av kändispolitiker är Bill Bradley, den före detta demokratiske senatorn från New Jersey som på sjuttiotalet var professionell basketspelare i New York Knicks. Då liknade han Stan Laurel: han såg bedrägligt förströdd ut på plan men blixtrade då och då till med briljanta långskott.
Dessutom hade han studerat på Oxford och tyckte om att gå klädd som präst på fester för att ta emot folks bekännelser. När han kandiderade som demokratisk presidentkandidat år 2000 gjorde han misstaget att ange Joseph Conrad som sin favoritförfattare, vilket berövade honom mycket av den folkliga aura som hans idrottskarriär gett honom.
Den andra typen av kändispolitiker utgörs av celebriteteter som inte själva strävar efter något ämbete men använder sin popularitet för att gynna de politiker, partier eller frågor som de brinner för.
Här kan listan göras nästan oändlig. Vi har de politiskt engagerade filmstjärnorna, Humphrey Bogart och Marlon Brando, Jane Fonda och Vanessa Redgrave, George Clooney och Matt Damon. Men sångare och musiker har också varit aktiva, från Frank Sinatra och Pete Seeger till Bono och Bob Geldof. Till och med Noel Gallagher har gjort halvberusade uttalanden till förmån för Tony Blair, dock med oklar verkan.
På ett plan är detta inte mycket att orda om.
Skådespelare, musiker och idrottsmän har samma rätt som förskollärare, svetsare och försäljare av vitvaror att kandidera till politiska poster och påverka opinionen.
De vänstermänniskor som diskvalificerade Reagan och Schwarzenegger enbart för att de var Hollywoodstjärnor var ungefär lika fördomsfulla som de borgerliga kommentatorer som hånade Per Albin för att han var en bodknodd från Malmö. Wheeler ger ett tänkvärt exempel på kontrafaktisk historieskrivning: om Orson Welles hade ställt upp i senatsvalet i Wisconsin 1946 – vilket han allvarligt övervägde – och vunnit så hade en viss Joseph R. McCarthy aldrig kommit till den amerikanska kongressen.
Men även om kändisar också är medborgare finns det naturligtvis tunga invändningar mot ”celebrity politics”. En är rättvisa.
I demokratiska system måste politiker erövra väljarnas förtroende, vilket ofta är en grannlaga uppgift. I den kampen har den som är medialt känd ett enormt försprång över vanliga medborgare. Kändispolitikern behöver inte vara mer inkompetent än andra politiker, men han eller hon startar på en helt annan nivå.
Men man kan också se kändispolitik som en motvikt till den rena pengamakten, åtminstone i USA. Ironiskt nog är republikanerna Reagan och Schwarzenegger undantag.
Från trettiotalet fram till i dag har den amerikanska underhållningsindustrin främst stött center- och vänsterpolitiker.
Hollywood har haft fyra kärleksaffärer med amerikanska presidenter, alla demokrater: Roosevelt, Kennedy, Clinton och Obama. Och även om det finns mycket trams och flams i Hollywoods politiska engagemang, finns det också genuina ögonblick av heroism, som kampen mot mccarthyismen på femtiotalet eller Jane Fondas radiosändningar från Hanoi.
Denna koppling mellan underhållningsindustrin och politiken var länge ovanlig i Europa (även om till exempel nazisterna hade starkt stöd i tysk filmindustri); möjligtvis kan man säga att författare, konstnärer och andra fria intellektuella i en del länder har haft liknande band till den politiska vänstern.
Men intellektuella är sällan kändisar.
Under senare år har Europa fått mer ”celebrity politics”. Italien med Berlusconi och numera även komikern Beppe Grillo är ett uppenbart exempel.
Men den som enligt Wheeler verkligen fört in kändisfaktorn på den här sidan Atlanten är Tony Blair. Han arbetade hårt för att New Labour skulle associeras med populära fotbollsspelare, tevepersonligheter och popband som Blur och Oasis.
Men Blairs ”celebrity politics” handlade om mer än att hänga med popstjärnor i hopp om att deras popularitet skulle smitta av sig. Han blev också en stjärna i sin egen rätt, menar Wheeler, en karismatisk personlighet vars livsberättelse och egenskaper skulle förkroppsliga New Labours ideal.
Denna sammansmältning togs sedan till en ny nivå det amerikanska presidentvalet 2008, där Obama med sin blandade bakgrund blev den perfekta identitetspolitiska kandidaten i en skickligt regisserad kampanj. Poängen är dock inte att detta enbart handlade om ”spin”, utan att Obama lyckades aktivera ett stort antal gräsrotsväljare.
Ungefär här i resonemanget blir det dock oklart hur användbart begreppet ”celebrity politics” egentligen är.
Visst kan man tycka att ”New Labour” och ”Yes, We Can” var nebulösa centristiska paroller som såldes med hjälp av kandidaternas personlighet. Men både Blair och Obama kom till politiken med tydliga idéer som de sedan omsatte i sin politik.
Blair avsocialiserade Labourpartiet, invaderade Irak och förhandlade fram fred på Nordirland. Obama har – om än med oklart resultat – reformerat det amerikanska hälsovårdssystemet. Hans presidentskap har knappast varit karismatiskt, snarare har Obama uppträtt som en teknokrat som står ovanför partistriderna.
Jag tror helt enkelt inte att det finns en linjär utveckling mot ökad kändispolitik. Onekligen finns det historiska situationer där väljarna är mer mottagliga för karismatiska politiker.
Ett uppenbart exempel är Hitlers och Mussolinis framgångar under det krisdrabbade trettiotalet, ett annat är det optimistiska sextiotalet som kastade fram politiker som bröderna Kennedy, Olof Palme, Pierre Trudeau och Willy Brandt.
Men det finns andra perioder när väljarna har attraherats mer av slutna, opersonliga ledare som snarare varit representanter för ett partikollektiv än spännande personligheter.
Även om Erlander blev folkkär mot slutet av sin bana betraktades han länge som en grå och trist typ.
De nya moderaterna litar också mer på byråkratisk än karismatisk utstrålning.
Fredrik Reinfeldts auktoritet vilar framför allt på att han ligger så lågt som möjligt och upprepar ordet ”ansvar” så ofta som möjligt. Och efter att ha sett honom vara personligt spontan på en bokrelease med sina fans på NK kan jag försäkra att det är en klok politik.
Jag tror inte att svensk politik skulle bli bättre av mer ”celebrity politics”.
Men med Reinfeldt och Löfven som huvudkandidater 2014 ser jag heller ingen risk för att Hollywood tar över.
Henrik Berggren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
