Männens värld

På onsdagen presenterade LO sin första kartläggning på 11 år av mäns och kvinnors tillgång till beslutsfattande positioner inom den egna organisationen. Rapporten “Jämställd representation 2013” är en väl underbyggd undersökning som visar att det både går framåt, står still och backar bakåt.

“Det är långt kvar till att svensk fackföreningsrörelse är en feministisk rörelse”, konstaterade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i sitt inledningsanförande i LO-borgens Plenisal där rapporten presenterades.

Men på de viktigaste positionerna är den manliga dominansen fortfarande intakt. Det är nedslående läsning för den som hoppats på att det skulle skett en mer positiv förändring under Vanja Lundby-Wedins tid som LO-ordförande.

Enbart hälften av förbunden har kvinnor över huvud taget i sina förbundsledningar.

Och det finns, som Karl-Petter Thorwaldsson själv uttrycker det, lika många “Anders” och “Lars” på de yttersta ledarpositionerna i LO och LO-förbunden som det finns kvinnor.

Rapportförfattarna skriver att kartläggningens allvarligaste slutsats är att de organ som ansvarar för avtals- och förhandlingsfrågor – som är fackförbundens själva kärnverksamhet – är kraftigt mansdominerade.

Det är direkt uselt av den Landsorganisation som representerar 14 fackförbund med 1 500 000 medlemmar, varav närapå hälften (46,4 procent) är kvinnor.

Det finns otaliga anledningar att påskynda jämställdhetsarbetet. Senast i går presenterade Försäkringskassan en studie som visar att tvåbarnsmammor löper stor risk att bli sjukskrivna. Men kvinnor sticker även ut i sjukskrivningsstatistiken som helhet. Dessutom är kvinnors löner, omräknade till heltidslöner, i genomsnitt cirka 17 procent lägre än männens. Eftersom många kvinnor arbetar deltid mer eller mindre frivilligt är den faktiska löneskillnaden 25 procent.

Det finns många frågor kring kvinnors arbetsliv för facken att strida för. Att inte mer händer kan naturligtvis ha sin förklaring i att LO:s organisation i stor utsträckning är en männens värld.

Med dagens utvecklingstakt kommer det att ta 62 år innan LO är en jämställd organisation. Då kommer ingen som läser detta längre att vara kvar i arbetslivet. Det kan vi inte vara nöjd med. Det handlar i slutändan om demokrati, som Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen, sa i den efterföljande paneldebatten. De företrädare som är satta att representera sina medlemmar ska också avspegla dem.

För LO:s styrelserum ligger problemet inte bara i underskottet på kvinnor – utan även i bristen på personer med utländsk bakgrund. Många traditionella LO-yrken är i dag dominerade av människor med invandrarbakgrund. Trots det är normen inom LO:s organisation fortfarande en vit man.

Inför valet 2010 gav bokförlaget Leopard ut antologin “Snart går vi utan er” som uppmärksammade att Socialdemokraterna tappat hälften av sina medlemmar på 20 år. Boken bestod av kravbrev från skribenter, konstnärer och aktivister till partiet om att de vill känna sig representerade i Socialdemokraternas politik igen. Den boken – eller i alla fall dess titel – borde Karl-Petter Thorwaldsson och hans kollegor skriva ned och sätta upp på en post-it-lapp på datorn.

Nej, det får inte vara lång tid till dess att LO är feministiskt – eller har tagit hänsyn till det mångkulturella samhället. Med ett arbetsliv som allt mer utvecklas till en köparens marknad, där sjukskrivningar ökar och människor dör på jobbet behöver facket vara starkt. Men då måste även löntagarna känna sig hemma i fackförbunden. Annars riskerar de att gå vidare på egen hand. Och vi vet alla vilka som tjänar på det i slutändan.