Platsen är laddad av symbolik: Pariserplatz 1 vid Brandenburger tor. ”Das Progressive Zentrum” har samlat progressiva intellektuella och politiker. Tyngdpunkten ligger i Central- och Östeuropa. För drygt två decennier sedan utspelades glädjescenerna precis här. Men nu skakar det europeiska projektets fogar. EU har blivit en räddningsstyrka för enskilda länder i kris. Frågan ställs redan: överlever euron?
På 1980-talet la Jacques Delors grunden till den ekonomiska integrationen och det kommande Europrojektet. Delors var katolsk socialist som ständigt hyllade den nordiska modellen. Han lovade att skapa ett socialt Europa. Vägen skulle gå via den inre marknaden. Delors lockade in den svenska arbetarrörelsen i EU. Europa skulle bli lite svenskt socialdemokratiskt.
Detta var fromma förhoppningar. EU:s inre marknad har blivit en överideologi. Och det juridiska systemet har flyttat fram sina positioner i en haltande europeisk konstruktion. Framför allt underskattade vänstern den kommande maktförskjutningen. Globaliseringen och murens fall satte vänsterns sociala Europadrömmar på undantag.
I dagens EU är de sociala spänningarna enorma. Klyftan mellan rika och fattiga i EU är större än i USA. Piotr Maciej Kaczynski från Center for European Policy Studies framhöll att krisen klyver Europa även på ett annat sätt. Många EU-länder har enorma ekonomiska problem. Några av dem har varit vid statsbankruttens gräns. Andra kan snart vara där. Medan åter andra länder går som tåget. Euron och den inre marknaden antogs leda till ekonomisk konvergens. I dag ser vi precis motsatsen.
Euron har många fördelar. Men dagens djupa ekonomiska kris illustrerar dess stora svagheter. Låga räntor som gynnat EU:s kärnländer har lett till spekulativa bubblor i unionens periferi. Euroskeptikernas kritik har sina poänger, även om euron inte är den enda förklaringen till krisen. Grekland har strukturella problem och Irland var ett nyliberalt skyltfönster.
Att i dag bryta upp Europrojektet skulle göra skadan än värre. EU-projektet måste ses över för att uppnå Jacques Delors sociala mål. Paradoxen kan vara att lösningen är en kombination av fördjupning av EU-projektet som Roger Liddle talade om i Berlin och mer handlingsutrymme nationellt som Re-Defines Sony Kapoor föreslagit.
Efter Jacques Delors blev Tony Blair vänsterns europeiska stjärna. Den ungerske ekonomen Zoltán Pogátsa ställde en intrikat fråga på konferensen i Berlin till Roger Liddle, tidigare rådgivare till Blair och Mandelson: Vilket ansvar har New Labour för den kris som nu skapar ångest i hela EU? Roger Liddle svarade att New Labour levererade traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik, men missade behovet av ”regleringar av de finansiella marknaderna”. ”Vi trodde”, sa han, att ”marknaderna skulle klara sig på egen hand”.
Delors sociala Europa är i dag avlägset. Blairs tredje väg bortsåg från behovet att balansera marknaden. Vem kan i dag axla den fallna manteln och erbjuda ett framåtsyftande europeiskt ledarskap? Vänsterns framtida pånyttfödelse ligger inbäddad i denna problematik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
