Bild: Meet the Media Guru/Flickr.com/CC
Om Zygmunt Bauman var ett svenskt punkband skulle det bandet kanske heta ”Nej till hela skiten!”.
På under hundra sidor korta Does the Richness of the Few Benefit Us All, en bok med hög densitet, underkänner Bauman i destillat de växande inkomstskillnaderna, hela konsumismen, den utvecklade världens avsaknad av politiska mål bortom Den Eviga Tillväxten och Den Ekonomiska Framgången samt själva idén om att konkurrens människor emellan leder oss framåt.
87-årige Bauman konstaterar också med stöd i historien att vi sannolikt inte kommer att formulera något alternativ förrän katastrofen är ett faktum.
Det är sent på jorden, således.
Bauman har rätt: debatten om skenande inkomstskillnader, orättvisor kring välståndets fördelning och de allra rikastes makt och tillgångar förs i dag nästan enbart av de mycket politiskt intresserade.
Ofta hänvisar vi till Wilkinson och Pickett eller Joseph Stiglitz.
Den svenska diskussionen om makt via pengar hamnar i dag när den är som folkligast i näringslivsbilagorna medan nyhetssidorna och den politiska journalistiken har ett ensidigt fokus på partierna.
De mest framträdande kritikerna av den vansinnigt stora ojämlikheten är oftast ekonomer och de rör sig långt bort från den vanliga allmänpolitiska debatten, ännu längre bort från de omtalade köksbord där alla viktiga frågor tydligen ska avgöras i dag.
I Does the Richness of the Few Benefit Us All? visar Bauman hur vi – medborgare, människor, undersåtar, whathaveyou – tenderar att försvara status quo, oavsett hur ruttet status quo är.
Vi reagerar på förändringar, nya försämringar, men inlemmar också snabbt dem i det status quo vi är beredda att försvara om vi inte reagerat och mobiliserat emot i första läget.
Vi tycks, förklarar Bauman övertygande, närmast oförmögna att själva verka för något helt nytt (”en bättre värld”) medan vi utgör en oerhörd kraft när någon går precis ett steg för långt och gör villkoren sämre ett snäpp för fort.
Då kan motståndet komma med full kraft.
Analysen om att vi är beredda att slåss för just status quo visar sig i Baumans resonemang globalt, eller med hänvisningar till Storbritannien och USA, men går naturligtvis att applicera också på mer lokala skeenden, där Baumans resonemang får mig att tänka på Stefan Löfvens och Socialdemokraternas rädslor att gå till val på politik som förändrar.
I stället påminner Löfven konstant om att människor inte ska frukta en socialdemokratisk regering, att det alls inte blir så stora skillnader. Kampen handlar i stället om att försvara status quo, trots att man varit emot varje steg dit.
Bauman menar att ojämlikhet och orättvisor upplevs som naturliga, självklara och logiska.
För även om alla undersökningar, år efter år i de flesta länder, visar att en förkrossande majoritet är emot ojämlikheten, tycker att inkomstskillnaderna ska vara avsevärt mycket mindre och tycker att världens välstånd fördelas hopplöst orättvist accepterar de flesta detta tillstånd som av naturen givet.
Något också kulturgeografiprofessorn Daniel Dorling skrivit om, refererat i Does the Richness of the Few Benefit Us All?:
”Precis som att de familjer som en gång ägde slavplantager såg sitt ägarskap som naturligt under slaveriets tid, och precis som att förnekandet av rösträtt för kvinnor en gång diskuterades som ”naturens gång” ses stora orättvisor i vår tid av många helt enkelt som en del av normalitetens landskap.”
När en orättvis inkomstfördelning ändå inte presenteras som ”naturlig ” knyts den ofta i stället till påståenden om att rikedomen visst kommer alla till del, att det bara tar längre tid i vissa grupper.
Den ska sippra ner och ojämlikheten är nödvändig för att de ekonomiska hjulen ska snurra fort nog. Ett antagande som inte bara visat sig felaktigt på kort sikt utan också på lång sikt lutar sig mot premissen att tillväxten är evig och kommer att fortsätta uppåt och framåt i evighet.
Idén om den eviga tillväxten älskas också av stora delar av vänstern, där radikal tillväxtkritik ses som i bästa fall flum och i sämsta fall som en ovilja att låta de fattiga länderna utveckla sina ekonomier.
Men även sossarnas älsklingsekonom John Maynard Keynes såg framför sig en värld med stagnerande tillväxt, där arbetstidsförkortning för att möjliggöra personlig utveckling snarare än evigt ökande produktion stod i centrum.
Zygmunt Bauman påminner om Keynes uppfattning att ”den dagen är inte långt borta då de ekonomiska problemen placeras i baksätet där de hör hemma och hjärtat och hjärnan tas över eller återtas av våra verkliga problem”.
Den bestående känsla Bauman lämnar efter sig är frustration över att tillståndet av orättfärdig orättvisa uppfattas som en självklarhet och som en permanent barriär – ”verkligheten” – som vi måste acceptera snarare än tro att vi kan förändra.
Bauman skriver: ”Totalt sett besitter de rikaste 1 000 personerna i världen ungefär dubbelt så mycket av världens välstånd som de fattigaste 2,5 miljarder människorna.”
Det borde stå på bildekaler och jeansjacksryggar. Se där, en utmärkt utgångspunkt för en bred rörelse, populistisk i ordets bästa bemärkelse, som borde kunna attrahera också delar av den missnöjda arbetarklass som i dag röstar på rasistiska partier.
En kritik där den rikaste procenten, eller promillen, är motparten som ska ställas till svars är en klokare rörelse att ansluta sig till för de som inte är i grunden rasistiska utan snarare förbannade över att de faktiskt förfördelats.
Det fanns en enorm potential i Occupy-rörelsen och slagorden om att ”we are the 99%” hade en bred, relevant och begriplig problemformulering.
Tyvärr tappade den allt för snabbt fokus och den fysiska närvaron – att stå och stampa på Wall Street eller Brunkebergstorg – gör det svårare att bli långvarig.
Men att rikta blicken och ilskan mot den rikaste hundradelen är fortfarande en utmärkt idé. Inte minst för att det är rätt skurk.
Does the richness of the few benefit us all? Nej, konstaterar Bauman.
Nej till hela skiten.
Eric Rosén
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
