Bild: travelswiss/Flickr.com/CC
Det bästa med floppversionen Diana är, förutom en del oerhört starka bilder och, glimtvis, en känsla för hur tomt det ekar inne i en mytisk människa, är hur dåligt den har fått brittiska manliga kritiker att må.
”De enda böcker hon någonsin läste var mina, och de var nog inte så värst bra för henne”, sa Dianas styvmormor eller styvfarmor Barbara Cartland när Lady Di hade kraschat i Paris-tunneln.
Det finns en bild när en elva- eller möjligen trettonårig Diana Spencer sitter och drömmer i soffan med en hög Cartlandböcker i knäet.
Därför reagerade jag inte först på de melodramatiska och ofta genanta replikerna i Diana som alla har hackat ner på: det verkade helt rätt att hon skulle tala så.
Liksom att hon skulle bli prinsessa och sen kära ner sig i en stilig, mörk hjärtspecialist med svarta ögon som talar om kärleken som en trädgård. Och att hon skulle dansa omkring drömskt på besök hos hans familj som bär tunna slöjor och glittrande kläder, tänder ljus och rökelse och skrattar i pakistanska trädgårdar, förmodligen mättade av doftande jasmin.
Allt enligt Harlekinboks-planerna.
Till en början verkar det som om regissören Oliver Hirschbiegel tänker gå hela vägen i skildringen av hennes sista år.
Ramhistorien – när Diana, hennes älskare och vakter går genom korridorerna i ett Parishotell – instängdheten, tystnaden som får allting att verka utspela sig under vatten – är lika klaustrofobisk som bilderna från Hitlers bunker i regissörens genombrottsfilm Undergången.
Det ser faktiskt ut som om han tänker dra paralleller mellan de två karismatiska sociopaterna. Den hatiska nere i bunkern och den gränslöst älskande på vift i Paris. Båda var fokus för miljoner människors besatthet. Båda hade nått halvgudastatus i livet. Ingen av dem betraktades som helt och hållet mänsklig och var det kanske inte heller. I alla fall inte längre.
Men både regissören och Naomi Watts, som spelar prinsessan av Wales, hejdar sig. Vi får aldrig se den romantiska naiviteten kollidera med den råstarka, hypermanipulativa, självömkande, hämndbesatta och gränslösa personen som lyser igenom de sorgsna rådjursögonen ur den fascinerande BBC-intervjun från 1995.
En intervju som dagens diagnosmedvetna publik knappast kan se utan att bli lite skrämd. Av den intervjun att döma hade folkets prinsessa en klar personlighetsstörning, en borderline-personlighet.
Hon talar om att någon måste göra jobbet att visa kärlek för dem i utanförskap.
Hon agerar som en ambassadör i kärlek för England och som ”drottning i engelska folkets hjärta”, men det är ett uppdrag hon har gett sig själv och slutmålet är höljt i ett märkligt dunkel.
Tre kvinnor dominerade bilden av England under senare delen av nittonhundratalet (även om Tony Blair stack upp huvudet i triumviratet och vinkade när han fick en chans).
Alla tre har nu fått sina filmer.
Hittills är det bara Stephen Frears och Helen Mirren som har lyckats hitta balansen mellan ikon och person i The Queen.
Järnladyn blev en irrelevant historia om en gammal dams demens i stället för en uppgörelse med Margaret Thatchers politik. Att Diana floppar beror inte på den pinsamma – men tyvärr ganska trovärdiga – dialogen.
Det beror på författarens, regissörens ovilja att dröja kvar där det bränns, vid ämnet som intresserade honom mest: Vad händer när en gränslös personlighet får sin grandiosa självbild bekräftad av ett helt folk? Filmen om Lady Di kommer att bli väldigt intressant, men den är inte gjord.
Det bästa med den här floppversionen är, förutom en del oerhört starka bilder och, glimtvis, en känsla för hur tomt det ekar inne i en mytisk människa, är hur dåligt den har fått brittiska manliga kritiker att må.
Det är fascinerande vilken typ av dialog som väcker sådant djupt hat hos filmkritiker. Jag har hört betydligt värre passera helt obemärkt.
I synnerhet repliken ”Det är så skönt när du håller handen där”, som Diana säger till sin älskade hjärtkirurg efter att de har haft sex, verkar göra skribenterna galna av genans och upprördhet.
”Där” är trots allt fortfarande en helig plats.
Kerstin Gezelius
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
