Något håller på att hända med svenska medier. Förändringen har skett som en gradvis normförskjutning.
Startskottet var kanske när Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, tecknade en prenumeration på den islamfientliga tidskriften Dispatch International. Tidningen jämför islam med nazism och har bland annat hyllats av Sverigedemokraterna. Gudmundson förklarade att prenumerationen var ett värn för yttrandefrihet, eftersom Dispatch Internationals chefredaktör tidigare hade blivit pistolhotad.
För ett par veckor sedan skrev Per Gudmundson en ledare om hur mycket invandring Sverige egentligen tål, en omdiskuterad frågeställning vi för övrigt känner igen från Agendas partiledardebatt tidigare i år.
”Var ribban hamnar spelar stor roll. Olika länder skickar olika signaler med sin migrationspolitik, signaler som leder till antingen ökat eller minskat inflöde. Migranterna läser signalerna och tar sig fram därefter”, skrev Gudmundson.
Underförstått: Mindre, inte mer.
Men övertrampen har också spridit sig bortom opinionsplats i svenska medier. När nazister – ja, för det var nazister – stövlade fram på Stockholms gator i samband med årsdagen av Kristallnatten förra lördagen kallade Expressen manifestationen för en ”högerdemonstration”, och det grekiska nazistpartiet Gyllene gryning beskrivs som ett parti på högerkanten”. De mildrande ordvalen är omtumlande.
”Ett ständigt ökande hot mot Europas trygga utveckling är den tickande bomb som ligger i den ökande invandringen till Västeuropa.”
Stycket kommer inte från en främlingsfientlig tidskrift eller ett sverigedemokratiskt linjetal. I stället är de hämtade ur förra veckans lördagskrönika i Sveriges största dagstidning, Aftonbladet. Författaren Herman Lindqvists krönika, som till en början tycks handla om europeisk konkurrenskraft, riktar ogenerat udden mot ”avlägsna kulturer” som ”föraktar värdlandet”.
Underförstått: Muslimerna måste stoppas vid gränsen, annars är det kört för Europa.
Linjen mellan den traditionellt reaktionära högern och ytterkantshögern grumlas alltmer. Provokation, motreaktion, normalisering – och slutligen acceptans. Det som en gång var otänkbart i etablerade medier har långsamt sipprat genom brandväggen.
Så vilka betalar priset för somligas rop på yttrandefrihet? Alla vi som står upp för alla människors lika värde, som ser den slaskbruna förskjutningen i det offentliga samtalet som oacceptabel. Våldets och människohatets ideologiska inkarnation är inte en värdig jämlike med demokratin. Nu, mer än någonsin, behövs mod och motstånd. Inte minst inom journalistiken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
