Frågan är hur en ny balans mellan marknad och stat, mellan den reala och finansiella sektorn ska kunna etableras.
På SNS-seminariet ”Krisens politiska konsekvenser – vad kan vi lära av 30-talet?” hävdade en åhörare att Fredrik Reinfeldt vann valet 2010 eftersom Sverige är ett land med många högutbildade som ”förstod” att krisen inte var regeringens fel. Till skillnad från länder med fler lågutbildade. Den sociala arrogansen kan uppenbarligen inte utbildas bort.
Annars presenterade statsvetaren Johannes Lindvall en tankeväckande analys som jämförde 1930-talets ”stora depression” och vår tids ”stora recession”.
Wall Street-kraschen 1929 ledde otvetydigt till en mer djupgående nedgång än dagens kris, med undantag för några länder i södra Europa där utvecklingen är jämförbar. Detta var före den moderna välfärdsstaten, där de sociala trygghetssystem fungerar som dämpande ”automatiska stabilisatorer” när krisen slår till. 30-talskrisen öppnade för det keynesianska skiftet i nationalekonomin och en mer aktiv stat. I USA som på den tiden utgjorde hälften av världens ekonomi var BNP-fallet ofattbara 30 procent. Det kan jämföras med 2,7 under dagens recession.
I USA lever paradoxalt nog en mer positiv syn på ekonomiska stimulanser kvar även om ekonomin är mer avreglerad och ”friare” än i många europeiska länder. Amerikanerna är mer rädda för en depression än en skuldkris och hög inflation. I Tyskland gäller motsatsen. Och efter 1929 reglerades finansmarknaderna och Wall Street hölls i relativt strama tyglar. Från 1980-talet och framåt inleddes emellertid en avreglering utifrån gamla neoklassiska idéer om att marknaderna – men även finansmarknaderna – är självreglerande i det långa loppet. I en allt mer gränslös värld har sedan de finansiella marknadernas roll ökat dramatiskt. 2008 havererade den fria globala finanskapitalismen.
Johan Lindvall gjorde två intressanta reflektioner. Direkt efter kraschen 1929 var politikernas svar inledningsvis passivitet. De lyssnade fortfarande på de klassiska och neoklassiska ekonomerna som trodde att marknaderna i grunden borde lämnas åt sitt eget öde. Ökat statligt inflytande sågs som ett hot mot den fria företagsamheten. Men efter hand skedde ett ekonomiskt-politiskt skifte. Per Albin Hanssons och Franklin D. Roosevelts valsegrar 1932 var härvidlag en vändpunkt.
Efter 2008 kan vi emellertid se det omvända mönstret. Världen ledare lyckades först effektivt hejda ett totalt sammanbrott genom finanspolitiska stimulanser och penningpolitisk aktivism. Keynes hade återuppväckts ur en flera decennier lång dvala. Redan ett par år senare kom sedan en rekyl. Krisen emanerade från den privata sektorn men ledde sedan till stora offentliga underskott. Under press från de finansiella marknaderna valde politikerna i en rad länder åtstramningar och nedskärningar av offentliga utgifter.
Lindvalls andra poäng var att ekonomiska kriser i allmänhet tenderar att gynna högern snarare än vänstern. Så var det också inledningsvis efter 1929. Men efter hand visade det sig att vänstern kunde ta initiativet. Parallellen till 2008 är uppenbar. 2010 konstaterade Tony Judt i New York Review att Europas socialdemokrater visat sig vara ”påtagligt oförmögna” att utnyttja marknadsekonomins kris. De politiska konsekvenserna av dagens stora recession är det fortfarande för tidigt att sia om. Frågan är hur en ny balans mellan marknad och stat, mellan den reala och finansiella sektorn ska kunna etableras. Den frågan är ännu fem år efter den stora recessionen inleddes obesvarad.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
