Antisemitismer

Per Ahlmark-stiftelsen bjöd i går in till seminarium om antisemitism i det samtida Europa, under rubriken “Ryktet om judarna” (eller “The Rumour About the Jews”, seminariet gavs på engelska). Anthony Julius, advokat och författare till flertalet böcker om antisemitism, gav en exposé över antisemitismens ursprung och hur det hänger samman med dagens situation, med en antisemitism som i allra högsta grad lever och frodas i vår ack så moderna och upplysta del av världen.

Julius påminde åhörarna om att “antisemitism” som vi ofta tror oss känna den har en knapp 130-årig historia – den tyska journalisten Wilhelm Mahr etablerade begreppet i slutet av 1870-talet, för att ha ett mer salongsfähigt alternativ till “hata judar” när han ville dryfta politiska idéer med sin samtid. Nazityskland använde Mahrs antisemitism som utgångspunkt för det politiska målet att utrota alla judar, men som Julius beskrev under seminariet betyder inte det att dagens europeiska antisemitism nödvändigtvis har samma målsättning. Frågan är mer komplicerad än så.

Som Julius mycket riktigt påpekade fanns antisemitism i Europa långt innan Mahr etablerade begreppet och NSDAP tog det till sig. Antisemitismen som existerade före Mahr och nu gjort återtåg skiljer sig på så sätt att den inte har ett ideologiskt mål om utrotning. Snarare delar den upp judar i “goda” och “dåliga”. Den menar att det inte per automatik är negativt att vara jude, men det är något som måste bevisas, eftersom man bör misstänkliggöra judar, eftersom de kan vara “dåliga”. En jude i Europa kan i dag, oavsett bakgrund, politiska värderingar eller social status avkrävas en rad åsikter i exempelvis frågan om konflikten mellan Israel och Palestina (på samma sätt som en muslim kan avkrävas på åsikter om Hamas). Åsikter som måste godkännas av frågeställaren, som därmed ger sig själv rätten att sätta sig till doms över judars existensberättigande. Det finns, kort sagt, ett rykte om judarna, som judarna själva hela tiden måste motbevisa.

Mekanismerna bakom nutida antisemitism är samma mekanismer som är i rörelse bakom grupphat i alla dess former. Seminariets andre talare, värderingsforskaren och professorn Andreas Zick, beskrev det kärnfullt med att människor utsätts för stereotypisering grundad i deras tillhörighet till en viss social kategori. Först pekar man ut gruppen – judar, bögar, muslimer, kvinnor – sedan laddar man gruppen med negativa konnotationer. Över tid har judar belagts med olika negativa attribut, vissa har försvunnit, några har tillkommit, andra finns kvar. På olika platser och i olika situationer tar den sig olika uttryck. Alla syftar de till att motivera ett fortsatt utpekande av gruppen judar, cirkeln fortsätter.

Det finns alltså flera typer av antisemitism, en insikt som kan tyckas självklar, men så är uppenbarligen inte fallet. Den antisemitism som menar att judar skaffar sig fördelar av förintelsen är inte samma antisemitism som den som håller alla judar (oavsett var de bor) ansvariga för hur Israels regering agerar i en viss situation. Att inte, som man alltid måste göra när grupphat diskuteras, kunna hålla flera saker och perspektiv i händerna samtidigt, skapar sedan en skev och faktafattig metadebatt om antisemitism, inte minst i Sverige. Vilket i sin tur omöjliggör konstruktiva diskussioner.

Fler var på plats under gårdagen, skriver om det gör bland andra Peter Wolodarski, chef för Dagens Nyheters ledarredaktion.