"Äntligen sjunker produktiviteten!" skriver Svenskt Näringsliv i rapporten "Produktivitetsfall: Ja tack!" och är därmed den enda aktör som lyckas se något positivt i den senaste tidens utveckling.
Produktiviteten i svensk ekonomi har tvärnitat. Tre kvartal i följd har den fallit och det är mycket anmärkningsvärt. Sedan 1994 har endast ett kvartal haft en negativ produktivitetsutveckling och detta inträffade i samband med it-krisen. Många experter, inklusive Riksbanken, är helt tagna på sängen. SCB visade i en chockrapport före jul att BNP dessutom bara ökade med 2,5 procent under tredje kvartalet. Vi jobbar fler timmar, men får ut mindre av det. Tidningen Fokus rapporterade om risken för att vi hamnar i den sämsta av världar: minskad tillväxt och ökande inflation.
I någon mån kan Fredrik Reinfeldt sägas ha fått vad han vill. I valrörelsen gick moderaterna till hårt angrepp mot just "den produktivitetsdrivna ekonomin". Socialdemokraterna hade skapat en hård arbetsmarknad där de som inte hängde med slogs ut och hamnade i trygghetssystem i stället för arbete. Borgarna ville lösa detta genom en ideologiskt motiverad satsning på den lågproduktiva tjänstesektorn. Detta skulle snabbt minska den öppna arbetslösheten till låg offentlig kostnad. De arbetslösa skulle pressas in i lågkvalificerade jobb och den hästsvansade finansministern skulle få peka på fina kurvor och mysa i takt med den ökade sysselsättningen.
I "Produktivitetsfall: Ja tack" skriver Stefan Fölster lyriskt om hur större utbud av arbetskraft i tjänstesektorn pressar ned lönerna och det är förstås detta som är hela poängen. Låg produktivitet anses av högern vara bra eftersom det främst drabbar dem som står längst ner på samhällsstegen. De mer lönsamma branscherna blir vinnare och kan dessutom köpa ännu billigare tjänster.
Reinfeldt vill väldigt gärna framställa sitt motstånd mot produktivitet som en omsorg om dem vilka inte klarar av det höga tempot i arbetslivet. I verkligheten är det förstås tvärt om. Det är de jobb som kallas för "lågproduktiva" som ofta är de mest utslitande. Barbara Ehrenreich beskriver i boken "Barskrapad" villkoren för den klass i USA vars passande av andras barn och städande av andras hus till löner som det inte går att leva på håller nere inflationen. En sådan utveckling är knappast lösningen på Sveriges problem.
Eftersom jag läser borgerliga ledarsidor vet jag att det finns personer som tror att det finns en speciell sorts människor som av naturen är ämnade antingen för arbetslöshet eller lågkvalificerade jobb i tjänstesektorn. Eventuellt finns det även personer som tycker ökad orättvisa är bra. (Jag tror att det finns sådana på Timbro.) Men ökad orättvisa till priset av minskad tillväxt och ökande inflation? Tveksamt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
