Ojämlikheten är inte en naturlag. Men näringslivet väljer höga vd-löner före investeringar.
En klar majoritet i en folkomröstning i Schweiz i söndags sa nej till en lag som bara skulle tillåta vd-löner som är tolv gånger högre än företagens lägst avlönade.
Målet för kampanjen, som kallas ”1:12”, har beskrivits som att sätta ett tak för direktörslönerna. Men relationen 1:12 kan ju också åstadkommas genom att man höjer de lägsta lönerna – åtminstone i teorin. Dock är det svårare i praktiken. Medicinföretaget Roches vd tjänar exempelvis 261 gånger mer än bolagets lägst avlönade.
Ett nederlag, alltså, för Schweiz motsvarighet till SSU, som tog initiativet till folkomröstningen. Och för Socialdemokraterna och De gröna som stöttade kampanjen. Men en slags seger är det ändå att Schweiz i två månaders tid har diskuterat en fråga som länge varit tabu i den näringslivsvänliga alpstaten.
Att relationen mellan de lägsta och de högsta genomsnittslönerna i Schweiz 1984 var 1:6, medan de häromåret i snitt har vuxit till 1:43 visar att ojämlikheten inte är en naturlag. Vad det handlar om är att ”de feta katterna” velat slicka i sig mer och mer av grädden.
Näringslivets toppar har under kampanjen hotat att flytta sina huvudkontor utomlands och jämrat sig över att inte kunna rekrytera de mest kompetenta personerna. I offentligheten har man anklagat SSU:arna för att vilja införa en Sovjetstat. Även om det kan ha skrämt en del att rösta nej, har det lämnat en bitter eftersmak av att den ekonomiska övermakten har talat.
En bidragande förklaring till att det blev ett nej till ”1:12” var förmodligen att Schweiz och ett antal andra europeiska länder är på väg att lagstifta om att ge aktieägarna på bolagsstämmorna ansvaret att sätta vd-löner. Aktieägarmakt är förstås inte fel. Samtidigt är aktieägarna ofta lika glupska på utdelningar som vd:arna på att trissa upp sina löner.
Vi ser runt omkring i världen att börserna slår nya rekord, men trots det stagnerar börsföretagens investeringar. Somliga fruktar att vi kan få tio år av stillastående ekonomier.
Handlar det om börsföretagens speciella kultur? Att de bränner av så mycket pengar på högre vd-löner och stora utdelningar till aktieägarna – men inte på långsiktiga innovationer och utveckling?
Hypotesen styrks av en studie som nyligen gjordes av några unga amerikanska forskare. De har räknat på ett antal jämförbara företag utanför börsen med lika många börsnoterade. Det visade sig att de utanför börsen investerade två gånger så mycket som de som fanns innanför.
Så folkomröstningen i Schweiz var inte bara en strid om rättvisa, utan lika mycket en dragkamp om företagens långsiktiga vilja att förnya sig, utvecklas och anställa folk.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
