Bara livet att förlora

Nada, Osama och Hamada väntar på smugglarnas båt i Alexandria. De ska till Sverige. Läs Helena Hägglunds rapport ur kommande numret av magasinet Arena.

Bilarna trängs på strandpromenaden i centrala Alexandria, biltutor kämpar mot ljudet från trimmade kinesesiska motorcyklar.

På trottoaren håller förälskade par varandra i handen. Stranden lyses upp av bilarnas strålkastare men Medelhavet är svart, bara vågornas skum anas i mörkret, och ljuset från en och annan båt i fjärran.

Hamada, Osama och Nada tittar sig oroligt omkring, de samlar ihop sina plastpåsar med bröd, vatten och flytvästar och går till en mer avskild plats. De vill inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. För de väntar på ett samtal, ett samtal som ska ge dem klartecken att gå ombord den första av båtarna som ska ta dem från Egypten till Europa.

– Ja jag är rädd, jätterädd så klart, svarar Nada tyst när jag frågar.

En vecka tidigare dödades två syriska flyktingar när de gjorde samma resa. Egyptiska kustbevakningen skjöt mot båten och de som inte dödades fördes till polisstationen i Abu Qir i Alexandria. Där hålls nu 170 personer frihetsberövade, män kvinnor och barn, samtliga är palestinier från flyktinglägret Yarmouk i Syrien.

Alla rum i polisstationen är fulla av trötta och oroliga människor. I går fick de veta att de skulle deporteras tillbaka till Syrien, tillbaka till kriget de lämnade.

Sjuksköterskan Muatassim kom från Syrien till Egypten för tio dagar sedan, med siktet inställt på Europa och Sverige. Han visar bilder i sin mobiltelefon. Bilder på kvinnan och mannen som skjöts ihjäl på båten, deras kroppar omgivna av isblock för att inte börja lukta. Nästa bild är på hans två små döttrar som fortfarande är kvar i Syrien.

– Det är för deras skull jag måste åka, det finns inget där för dem, ingen framtid, säger han.

Muatassim har fått en slags ledarroll för den arresterade gruppen. Han säger att han mår dåligt, men att han måste vara stark för att folk litar på honom. Han måste vara stark för dem som går igenom ännu svårare trauman. Han måste vara stark för Ibrahim.

Ibrahim är tretton år och tittar uttryckslöst rakt fram medan folk pratar i munnen på varandra runt omkring, alla vill berätta sin historia, om sin oro, sin tragedi. Ibrahim sitter där han sitter, tittar knappt åt de andra i rummet och när han börjar prata beskriver han tyst men sakligt hur han stod bredvid sin mamma på båten för en vecka sedan, hur de hörde skottlossning och hur hans mamma föll ner framför honom.

Hon hade blivit skjuten med fyra skott i ryggen och dog direkt. Han har sina två syskon med sig på polisstationen men familjen hade inte tillräckligt med pengar för att bekosta samtliga familjemedlemmars resa så hans pappa och bror är kvar i Yarmouk, men de ska försöka ta sig till Europa på något sätt, säger Ibrahim.

Det kostar 1 000 dollar att ta sig från Egypten till Italien med de nattliga båtarna. Pengarna betalas i förväg till en mellanhand.

När minst 150 personer har betalat till olika mellanhänder, lägger de samman pengarna och kontaktar de som arrangerar resan.

Först hämtas flyktingarna upp i små båtar, som efter ett tag anländer till en större båt. Ombord på den större båten trängs omkring 150 till 200 personer.

Väl ute på internationellt vatten, om de kommer så långt, byter de båt igen, till en större fiskebåt utan flagg, som kör mot italienska kusten. Resan tar ungefär ett dygn.

Väl i Italien börjar sedan en annan resa, med nya kostnader och nya mellanhänder. För alla här är på väg till Sverige.

Ibrahim vet ingenting om Sverige, förutom att det är lugnt där. Och att han kan få gå i skolan igen. Han har gått ut sjunde klass och skulle egentligen börjat i åttonde klass nu.

Nada, som står och tittar ut över havet, har en syster i Sverige som hon hälsade på för sex år sedan. Hon tycker att Sverige är tyst, ja, till och med tråkigt, säger hon och skrattar. Men trots det vill hon dit. Hon säger att hon vill leva ett normalt liv, jobba, gifta sig och få barn i Sverige.

Och till skillnad från sina resekamrater vill hon aldrig återvända till Syrien.

– Jag har ingenting kvar där. Mitt hem bombades sönder av armén och jag vet inte var någon jag känner är längre, säger hon.

Nada kommer från staden Douma utanför Damaskus, där hon jobbade som grundskollärare. Staden har varit en central plats för striderna och befolkningen har varit hårt ansatt.

Hon berättar hur hon var utan elektricitet och vatten i 20 dagar och hur hon efter det gick genom skogen för att ta sig till Damaskus och flygplatsen. Hon flög till Jordanien och vidare till Egypten.

Väl i Egypten kontaktade hon svenska ambassaden och berättade om sin syster i Sverige. Men hon fick inget visum.

Nada och hennes tre kamrater har alla försökt få visum från svenska ambassaden i Kairo, men nekats.

– Jag har åkt till ambassaden så många gånger här, de släpper inte ens in mig genom dörren.

Tusentals andra syrier gör samma sak varje vecka. Jag önskar bara att de kunde hjälpa oss med lite värdighet. Vi bönar och ber men blir tvingade att göra detta, det är så ovärdigt, säger Hamada.

Svenska ambassaden i Kairo hänvisar alla frågor om hanteringen av syriska flyktingar till UD:s presstjänst. Där låter Erik Wikenskär meddela att alla ambassader i området upplever ett ökat tryck från syrier som söker asyl.

Syrier har missförstått Migrationsverkets regelverk och tror att asyl kan sökas på ambassader, menar han.

Minst en flyktingbåt per natt lämnar den egyptiska kusten för att ta sig till Europa, nu är det mest syrier ombord.

Nader Attar från flyktingorganisationen Refugees Solidarity Movement i Alexandria anser att de syriska flyktingarna används som brickor i ett politiskt spel. Han menar att egyptiska myndigheter blundar för de flesta av båtarna som lämnar landet men tar fast några och gör det brutalt, för att visa de europeiska regeringarna att de kan hantera situationen om de vill, men att de kan låta Europas gränser fyllas av flyktingar, om de vill det.

Han och hans kollega Mahienour El Massry dokumenterar varje fall av frihetsberövade flyktingar i Alexandria, de besöker polisstationerna och informerar flyktingarna om deras rättigheter. Utöver det kan de inte göra mycket.

– Det behövs tryck på de europeiska regeringarna. Det behövs folkligt tryck på Sveriges regering för att det ska bli någon förändring, säger Mahienour El Massry.

På Medelhavet utanför Egyptens kust växer vågorna nu när vinterstormarna tar vid.

Havet blir allt farligare att vistas på, och samma vecka som detta skrivs registrerade UNHCR 10 000 nya syriska flyktingar, bara i Alexandria.

Fotnot: Sedan jag träffade Nada, Osama och Hamada på Alexandrias strandpromenad i slutet av september har Nada och Osama lyckats ta sig till Sverige helskinnade men skuldsatta. Hamada är fortfarande kvar i Egypten. Muatassim och Ibrahim från häktet deporterades och är nu tillbaka i Syrien.

Helena Hägglund, frilansjournalist