Bild: dentarg/Flickr/CC
Varför ska etnicitet alltid används som ett statistiskt mått för att beskriva ett bostadsområdes socioekonomiska status?
Jag föddes samtidigt som Kista.
Min familj var den första som bodde i vår lägenhet och alla våra 30 000 grannar längs de tre tunnelbanestationerna Kista, Husby och Akalla var de första som bodde i sina. Alla saknade vi förankring. De vuxna guppade som flytbojar med minnen fästa många mil därifrån.
Mina föräldrar kom från Finland och Dalarna, grannarna från Japan, Bollnäs, Västbanken, Teheran och Kurdistan. I förhållande till Kista var vi alla första generationens invandrare.
Kista var inte bara en samling hus. Det förstod jag redan när jag var liten och japanska turistgrupper kom på besök och med oförställd glädje fotograferade oss i sandlådan.
Kista var essensen av en brutal och vacker framtidsoptimism. Den sista miljonprogramsförorten. Lika delar solidarisk jämställdhet som konformistisk själsdödande förutsägbarhet. Mänskligt och omänskligt. Verkligt och overkligt.
Kista var som en utskickad satellit i omloppsbana kring Stockholm och ett avlägset Sverige. Höghusen och de trafikseparerade gatorna utsmetade som ett betongtäcke bland runstenar och bronsåldersgravar på det urgamla Järvafältet.
Det kallades ABC-förort. Arbete, bostad, centrum. Livets basala byggstenar förverkligat i fullskalemodell. En snitslad stig av fullgod samhällsservice från vaggan till graven.
Vi var de första labbråttorna som släpptes ut i labyrinten.
Det är en sällsam upplevelse att läsa Ulrika Sax förortsmonografi Kista: Den tudelade staden. Sax kan sitt ämne. Med fokus på stadsbyggnadskonst och etnologiska observationer blir perspektivet till sin natur översiktligt strukturellt. Men det är ändå imponerande inkännande och heltäckande.
Det sällsamma är dels att läsa en historia – min historia – som jag aldrig trodde skulle nedtecknas. Dels insikten om att den värld jag en gång mötte – vartenda gruskorn, buske, vinkel och vrå – fanns där för att någon bestämt att den skulle vara just där.
Jag föreställer mig gruskornet utprickat på en planritning utslängd över ett stort ekbord i stadshuset. Arkitekterna som forna tiders kolonialtjänstemän med grova pennstreck och linjalerna i högsta hugg.
Det är någonting med de centrala sopsugningsanläggningarna som fortfarande ger mig kalla kårar. Enorma högtrycksfläktar som suger alla höghusens sopor i underjordiska rör till en komprimeringsstation.
Sopsugen brukade man skrämma barn med i Kista. Det var våra troll.
Den andra upplevelsen är av en tragisk karaktär. Ulrika Sax beskriver ingående förhoppningarna om vad Kista skulle bli. De idéer och drömmar som byggdes in i arkitekturen. Visionen om den socialt sammanhållna staden, där alla yrkesgrupper och inkomstgrupper lever blandade. Det egalitära barnvänliga grannskapssamhället.
Det är nästan onödigt att påpeka det. Men det blev inte riktigt som man hade tänkt sig.
Efter tio års planering och fem års byggande stod stadsdelarna Kista, Husby och Akalla klara när det var dags för min mamma att åka in till BB i början av sommaren 1981.
På grund av olika förvärv mellan bostadsbolagen blev proportionerna fel från början. I Kista byggdes nästan bara bostadsrätter. I Husby nästan bara hyresrätter. Befolkningen i bostadsområdet och den framväxande telekombranschen i arbetsområdet mötte aldrig varandra.
De sprickor som upprättades de första åren har aldrig lyckats överbryggas. De fortsatte vidgas, delvis på grund av egen inneboende logik, och delvis på grund av politiska beslut.
Som att kommunen valde att överlasta ett område som Husby med personer med social problematik, samtidigt som 1990-talets åtstramningspolitik ströp den offentliga förvaltningen. Ett effektivt sätt att förslumma ett område.
I Kista, Husby och Akalla bosatte sig från början en hög andel människor med utländsk bakgrund, vilket kommit att prägla bilden av bostadsområdet.
I en intressant passus frågar sig Ulrika Sax varför etnicitet alltid används som ett statistiskt mått för att beskriva ett bostadsområdes socioekonomiska status.
Utbildning, inkomst, arbetslöshet, andelen socialbidragstagare – och andelen med utländsk bakgrund.
Varför?
Kan det vara så att statistiken bidrar till stigmatisering eftersom etnicitet radas upp som ett i raden av sociala problem?
Det är också fascinerande att jämföra hur mångfalden inom IT-företagen i arbetsområdet utifrån beskrivs som spännande, globaliserat och tillväxtvänligt. Medan samma mångfald i bostadsområdet i stället beskrivs som någonting avskräckande.
Boken om Kista kom bara några veckor efter att historien om Kista kulminerade. Boken måste ha legat i tryckpressarna när bilar sattes i brand och Husbykravallerna blev en riksangelägenhet.
Men i boken finns hela förhistorien. Klyftor som växer, visioner som spricker, samhällsservicen som dras in.
Och framför-allt: Avgrundsdjupet mellan befolkningen och de makthavare som fortfarande tror att de har mandat att genomföra förändringar i bostadsområdet med samma gamla linjaler på planskisser utslängda över ekbord i stadshuset.
I dag med tropikhjälmarna ordentligt nedkörda över öronen ackompanjerade av en mediekår som då och då åker ut på safari i bostadsområdet med privata vaktbolag och kameror som salongsgevär över axeln.
Mikael Färnbo
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.