Resultaten av en ny skolpolitik tar tid, men det kan inte förklara det snabba fallet under de senaste åren.
Folkpartiet har en nattsvart vecka. Först kom PISA-undersökningen som visade att Sverige inte bara fortsatte utför, utan att nerförsbacken verkar ha ersatts av ett stup. I går kom SCB:s stora partiundersökning som visade att Folkpartiet, som hittills svävat lite över sina hårdare drabbade småsyskon i alliansen, nu hamnat i samma bottenliga. Sedan valet har de förlorat mycket stöd, och deras tidigare sympatisörer har gått till partier utanför alliansen.
Vi som minns med vilken frustande entusiasm Jan Björklund gav sig på en hårt pressad socialdemokrati, behöver ställa oss frågan om vad som gick snett. Strax efter valet 2006 gav Socialdemokraterna Folkpartiet rätt på nästan alla punkter. Ett nytt skolprogram hastades fram. Mona Sahlin gjorde detta till en förtroendefråga – utan ett nytt skolprogram skulle S inte vara valbara.
Personligen tyckte också jag att det låg en del i Björklunds kritik av den svenska skolan, när man rensade bort den mest populistiska retoriken. Det var för mycket eget arbete, och för lite lärarledd undervisning. Läroplaner var otydliga och uppföljningen av om eleverna klarade målen gjordes för sent och för sällan. Betygssystemet hade brister. Lärarutbildningen var under all kritik, för stor del av den var ett smörgåsbord av udda kurser, med tveksam relevans för läraryrket.
Under dessa år har emellertid Folkpartiet gjort två stora misstag.
Det ena misstaget, är inte bara deras. Fram till nyligen har problemen med vinstdrivande skolor och det fria skolvalet negligerats. Fram till i våras kunde även socialdemokrater avfärda dem som ifrågasatte vinster i skolan, med att de var ute efter att ta bort det fria skolvalet. De som försökt hävda att segregeringen i skolan var ett dramatiskt ökande problem, avfärdades nästan som vänsterextremister. I bästa fall kommer resultatet i PISA-undersökningen tas till intäkt för att det nu krävs rejäla förändringar för att vrida utvecklingen rätt igen. Det är nämligen i de länder, som inte bara satsar på eliten, utan lyfter alla barn till en högre nivå, som resultaten blir bäst.
Det andra stora misstaget Jan Björklund gjorde var att konsekvent, fram till friskoleöverenskommelsen och överenskommelsen med de båda lärarfacken i våras, välja politisk strid framför bredare samförstånd. Att pressa Socialdemokraterna, såsom Folkpartiet gjorde, är en dröm för ett litet parti. Men priset har varit högt. Inta bara för att det blivit mycket fort och fel i skolpolitiken. Det bristande samförståndet har också inneburit att tillräckligt många i skolans värld har kunnat fortsätta att förhålla sig distanserat till eller gnälla över förändringarna.
Resultaten av en ny skolpolitik tar tid, men det kan inte förklara det snabba fallet under de senaste åren. Det faktum att ett av de största problemen är klassiska ordningsproblem som skolk och sena ankomster kan inte heller förklaras bort. Om man inte fått bort kepsarna ur klassrummen på sju år, har man uppenbart använt fel metod.
Historien har visat att skolpolitik inte blir bra, bara för att man är brett överens. Men priset för att inte försöka, utan i stället försöka vinna politiska poänger på att striden fortsätter, har haft ett oerhört högt pris för Sveriges unga.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
