Bild: zennie62/flickr.com/CC
Erotiskt kapital. Är Miley Cyrus en feministisk förebild eller inte? Det är en debatt som fått London School of Economics att dra öronen åt sig. Läs Robert Stasinskis rapport ur magasinet Arena.
Att snygga, attraktiva skådespelare, modeller eller mediepersonligheter vinner fördelar på sitt utseende är väl knappast en nyhet. Men att personer inom juridik, management eller akademisk forskning kan nå större framgång tack vare sitt utseende eller ”erotiska kapital” chockerar många.
Vi lär oss tidigt att det vi saknar i yttre attraktion och estetik kan vi ta igen i kunskap och personlighet.
Kanske är detta främst en effekt av vår tids rättviseperspektiv – alla borde få samma chans i livet, snygg, ful, lång som kort. Men nu dyker nya röster upp som vill omvärdera denna idé.
De sociologiska studierna som påvisar förhållandet mellan attraktiv utstrålning och ekonomisk och social framgång är idag många och gravt underrepresenterade inte bara i samhällsdebatten i stort, utan i synnerhet av den feministiska rörelsen.
Det menar den brittiska sociologen Catherine Hakim.
I sin kontroversiella bok Honey Money – The Power of Erotic Capital samlar hon argument och forskning för att driva tesen att män, men framför allt kvinnor kan öka sin individuella makt i samhället genom att förstå och använda sig av det erotiska kapitalet.
Vad är då detta för sorts kapital och hur kan det tjäna oss?
Hakim menar att erotiskt kapital utgör den fjärde av de klassiska socialpsykologiska tillgångarna där de tre första utgörs av ekonomiskt kapital (pengar), mänskligt kapital (vad du kan) och socialt kapital (vem du känner).
Erotiskt kapital inkluderar allt ifrån yttre skönhet, sociala färdigheter och charm, klädstil och själv-presentation, till att ha en vältränad och energisk kropp samt sexuell förmåga och till och med fertilitet.
Flera studier som Catherine Hakim stöder sig på visar en rad fördelar med att använda sig av sitt erotiska kapital.
Det tydligaste exemplet är skillnader i inkomst.
Både män och kvinnor tjänar i snitt 10–20 procent mer om de utmärker sig genom någon form av erotiskt kapital i sina yrkesroller.
Detta gäller som nationella snitt i samtliga yrken för de studier som är tillgängliga i flera länder. (Dock finns undantag som exempelvis managementjobb som diskriminerar attraktiva kvinnor eftersom de ses som mindre kompetenta än sina oattraktiva medsystrar).
Enligt Catherine Hakim är det framförallt den tredje vågens feminister som på ett kontraproduktivt sätt arbetat mot denna fundamentala feministiska tillgång, genom att de försökt avsexualisera eller utjämna mäns och kvinnors sexualitet.
I stället menar hon, ska kvinnor utnyttja det faktum få pratar om men som påvisats i studier världen över – mäns sexuella underskott.
Hakim beskriver hur det historiskt varit tydligt att män alltid haft en klart starkare sexualdrift än kvinnor, vilket i princip gett kvinnor makt över sexualiteten. Men i praktiken har det skapats tabun och regler som hindrar kvinnor från att utöva denna makt över män.
Därför fördöms ständigt kvinnor som utnyttjar detta i sin karriär, som exempelvis Miley Cyrus, Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, Anna Anka och Paris Hilton.
Hakim har inte helt förvånande hamnat i blåsväder liknande det som nyligen drabbade Naomi Wolf och hennes bok Vagina.
London School of Economics har efter bokens publicering valt att klippa alla kontakter med Hakim och hennes forskning.
De kommentarer som institutionschefen Paul Gilroy framfört har varit sparsmakade men bestämda: ”Catherine Hakim jobbar inte längre för oss.”
Journalisten Yasmin Alibhai-Brown undrade i slutet av sin kritiska recension i The Independent: ”Kanske skulle de stoppa in [Catherine] Hakim i Celebrity Big Brother.”
De flesta reaktioner på hennes förslag har mötts med idel ironi eller bryska avfärdanden av samtliga idéer hon presenterar.
Boktiteln Honey Money kommer från den fras som används av prostituerade i Jakarta som alltid begär pengar före sex.
Sådana detaljer har provocerat meningsmotståndare till både höger och vänster. Men även om Hakim ibland uttrycker en naiv bild av fördelarna med prostitution, otrohet och sex appeal finns det ändå vissa poänger som är svåra att ducka för.
Feminister som Sheila Jeffreys, Judith Butler och Monique Wittig åker på rejält med stryk just för att de hävdas blunda för patriarkala fördömanden av kvinnor som spelar på sitt utseende och skönhet, här hamnar talibaner och feminister i samma kategori, menar Hakim.
Utseendet blir bara ytterligare ett område att exploatera, men eftersom det görs utifrån ett kvinnligt maktperspektiv helgar ändamålet medlen, lyder argumentet.
Ett erkännande av styrkan i det erotiska kapitalet utgör i själva verket enligt Hakim basen för ett nytt feministiskt manifest för dagens kvinnor.
Men detta manifest framstår som svårtuggat för många.
Dels verkar det kasta den feministiska kampen bakåt till en tid då skönhet kopplades samman med en snäv och kontrollerad kvinno- och mansnorm.
Dels vänder sig Hakim till feminister från vänstern och ber dem kapitalisera och ekonomisera sitt utseende, vilket sedan flera årtionden är fokus för en hel kritisk diskurs kallad feministisk ekonomi, där kritik riktas mot kapitalisering av det personliga.
Hakim ser dagens nya skönhetsindustri som en del av kvinnans emancipationsprocess.
Hon menar att det blivit enklare än någonsin att ändra sitt utseende för att motsvara den erotiska normen.
Men hon verkar inte se att det i dag samtidigt främst är unga kvinnor som mår dåligt, inte män.
Ska detta tolkas som att kvinnor behöver fokusera ännu mer på sitt utseende och sin sexualitet, eller snarare mindre?
Det diskuterar inte Hakim.
När Catherine Hakim för några år sedan publicerade de första vetenskapliga artiklarna om ämnet ”erotiskt kapital” startade en hätsk och avfärdande debatt mot hennes teorier, som i bloggsfären fortfarande puttrar vidare.
Det hon argumenterar för är till syvende och sist att kvinnor inte ska söka finna sina egna, kravlösa normer för sexualitet och skönhet, nej istället menar Hakim att kvinnor främst ska utgå från vad männen finner attraktivt och sexuellt och sedan kapitalisera på detta.
Till slut låter teorierna trots alla goda försök till nyansering ändå som patriarkal uppfostran.
Ändå kan jag inte låta bli att gilla boken på något sätt.
Det är en schizofren teori som är både kaxig och horribel samtidigt.
Via en avlägsen Facebookvän hittar jag en reklamfilm för polsk vodka.
En hemmafru vinkar av sin man.
Hon förvandlar sig sedan till sexig dominatrix och ”tvingar” en rad män att städa, tvätta och laga mat.
När mannen sedan kommer hem blir hon åter den perfekta hustrun. Hon använder sin sexualitet för gratis arbetskraft i hemmet.
Men bara för att sedan åter spela den perfekta hustrun. En kaxig maktdemonstration och något ruttet på samma gång.
Robert Stasinski
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
