Kluven EU-apparat

Eurosamarbetet befinner sig i den värsta krisen sedan valutan infördes för tolv år sedan. En kris som visar på baksidan med att EU:s politiker alltjämt sätter det nationella intresset före det europeiska.

Eurons konstruktion var felaktig redan från början. Valutaunionen byggde på att politiken kunde hållas under kontroll: Stabilitetspakten skulle försäkra en finanspolitisk disciplin i euroländerna. Att det samtidigt infördes ett förbud mot att lösa ut länder i kris skulle göra att länderna respekterade pakten. På så sätt slapp euroländerna att samtidigt inleda en fiskal union – en gemensam skatte- och finanspolitik sågs som ett hot mot den nationella suveräniteten.

Respekten för stabilitetspakten blev det – som vi vet – inte särskilt mycket av. Frankrike och Tyskland hade mitt under högkonjunkturen 2005 underskott. Men ingen ville stöta sig med de stora länderna och reaktionen uteblev. Samtidigt visste man redan då att Grekland fuskade med statistiken – om än inte i vilken omfattning.

Resultatet av felkonstruktionen har vi kunnat följa i en lång uppvisning av vacklande länder som motvilligt fått acceptera hårt ställda villkor från EU och IMF – och ett lika motvilligt Tyskland som med tveksamhet ställt upp för de krisande unionskollegorna.

Men eurokrisen har också varit en uppvisning i hur det nationella intresset sätts främst. Tyskland, som lite förnumstigt kan säga att de ju har ordning på sin ekonomi, är också det land som tjänat stort på eurons konstruktion. Kostnadsläget är lägre i Tyskland än i Grekland, något som inte är möjligt att korrigera när länderna inte längre har tillgång till en egen räntepolitik. Tyskland som är ett exportberoende land tjänar också på eurons lägre växelkurs.

Finanskrisen hade kunnat hanteras bättre om EU-ländernas företrädare visat en större politisk vilja att nå fram till reformer som på sikt kan bidra till en mer stabil utveckling i unionen. Även om diskussioner så smått har inletts om gemensam skattepolitik är tidshorisonten på mycket lång sikt – trots att detta skulle kunna vara ett framsynt angreppssätt för att råda bot på inbyggda snedfördelningar i eurosamarbetet. Ett gemensamt skattesystem kan användas för att minska sociala skillnader – i stället för som i dag när glappet mellan rika och fattiga områden växer.

Eurokrisen och hanteringen av finanskrisen har samtidigt synliggjort en desto allvarligare problematik sett till en populism som tar sig allt tydligare uttryck runt om i Europa. Politiska ledare som Nicolas Sarkozy gömmer sig bakom svårgenomträngda och otydliga uttryck som gouvernement économique. De insatta kan lägga in de tolkningar som passar dem själva bäst, medan vanliga invånare utelämnas. Demokratiunderskottet talar sitt tydliga språk och riskerar att befästa bilden av EU som ett elitprojekt. Detta samtidigt som själva den ekonomiska krisen skakar förtroendet för politikerna och öppnar för populistiska röster.

I dag samlas EU-ledarna ännu en gång för toppmöte i Bryssel. Överst på agendan står energipolitik – hur energitillgången ska säkras och förbrukningen effektiviseras. Men i sista stund har Egypten och Tunisien sprängts in mellan energi och innovation. Det är med viss motvilja som man kan tänka sig att händelseutvecklingen i Nordafrika fått utrymme på EU-toppmötet. Inte ens eurokrisen fick mer utrymme än att stats- och regeringscheferna ska diskutera frågan under arbetslunchen. EU-ordförande Herman van Rompuy ville verkligen att strålkastarljuset skulle vara riktat mot mer lättformulerade anföranden om säker energi.

EU:s hantering av situationen i Egypten och Tunisien har inte skötts med någon större finess. Precis som med finanskrisen har EU-länderna stora svårigheter att hitta en gemensam riktning. Om den amerikanska linjen kallas försiktig så får den europeiska snarare beskrivas som undvikande. EU:s utrikeschef Catherine Ashton har i vaga ordalag talat om behovet av fria val och EU:s utrikesministrar kunde under sitt möte i måndags inte enas om att kräva Hosni Mubaraks avgång. I stället har några EU-länder gått samman med krav på ett stopp på våldet och att Mubarak ska avsäga sig makten.

EU-ledarna tycks vara i stort behov av att hitta en gemensam riktning. Och att ta EU-projektet på allvar. Men så länge det nationella intresset alltid sätts främst kommer risken för haveri vila som en tung skugga över EU:s framtid.

Seminariet Överlever EMU utan fiskal union? arrangerades i onsdags på Norra Latin. I blogginlägget förs ett fritt resonemang kring delar av det som framkom under seminariet.