Efter de katastrofala resultaten i årets Pisa-undersökning höjs röster för att svenska skolan bör återförstatligas. “Det centrala är att varje skola har en likvärdig och stabil finansiering”, säger Per Kornhall, författare och debattör i skolfrågor, till Dagens Arena.
För första gången någonsin presterar svenska elever under OECD-genomsnittet i såväl matematik som läsförståelse och naturvetenskap. Det visar årets Pisa-undersökning som var tredje år mäter 15-åringars kunskapsnivå i 65 länder. Undersökningen visar att svenska pojkar har försämrat sina resultat i större utsträckning än flickor, och de mest studiesvaga eleverna har halkat efter.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har i debatten hävdat att rikspolitiken bör ta över ansvaret för skolan. En majoritet av svenska folket instämmer i den bedömningen, enligt en Sifo-undersökning som SVT publicerade på måndagen. På Dagens Nyheters debattsida skriver även Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson och förra chefen för Skolverket, Per Thullberg, på måndagen att staten måste kliva in och ta ett nationellt ansvar: “Kommunerna har haft sin chans under så lång tid och det har bara blivit sämre. Det kommunala ansvaret för skolan måste justeras.”
Men vad innebär ett återförstatligande av skolan egentligen?
Det är en komplex fråga, säger Per Kornhall, som skrivit den uppmärksammade boken “Barnexperimentet – svensk skola i fritt fall“. I boken beskriver han hur den svenska skolan gått från att vara en skola för alla till att bli en skolmarknad för de starka sedan kommunaliseringen för 20 år sedan.
Per Kornhall menar att det som främst bör återförstatligas i den svenska skolan är finansieringen av undervisningen – och arbetsgivaransvaret för lärar- och rektorstjänsterna.
– Det som är centralt är att varje skola har en likvärdig och någorlunda stabil finansiering. Det har de absolut inte i dag, säger han, till Dagens Arena.
I dag betalar kommunerna i genomsnitt 70 000 kronor per elev och skolår. Men summan skiljer sig mellan olika kommuner. Per Kornhall är framför allt kritisk till skolpengens utformning, som bygger på elevantal i stället för att ta hänsyn till klasstorlekar och elevernas behov.
– Skolpengen river något otroligt i systemet i och med att rektorerna inte har någon som helst långsiktighet. Om en elev väljer bort en skola är det 70 000 kronor mindre, men är det tio elever som väljer bort skolan försvinner 700 000 kronor, det vill säga mer än en hel lärartjänst.
Skolpengssystemet har drabbat skolor i socioekonomiskt svaga områden hårdast, menar Per Kornhall.
– Blir en skola impopulär kan den snabbt dräneras på pengar.
– Vi måste ha en socioekonomisk fördelning som grundar sig på vad en skola faktiskt behöver för att bedriva utbildning. Det är basen i systemet, säger han.
Förutom att staten bör ha en tydlig kontroll över finansieringen anser Per Kornhall att rikspolitiken även bör ta över arbetsgivaransvaret i skolan.
– En av de stora orsakerna till skolans stora kris är läraryrkets attraktivitet och status. Europarådet har till och med skrivit i sina rekommendationer till Sverige att det måste göras något åt lärarsituationen.
– Med ett återförstatligande av lärartjänsterna skulle staten över en natt kunna höja läraryrkets lönestatus och arbetsvillkoren. Nu måste staten i stället ställa sig på sina bara knän för att få kommunerna att rädda Sverige.
När kommunaliseringen av skolan klubbades igenom i december 1989 av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet motiverades reformen med att besluten skulle flyttas närmare medborgarna. Tidigare stod kommunerna för lokalhyrorna, medan undervisningen finansierades av staten via länsskolsnämnder. Pengarna fördelades efter socioekonomiska variabler, klassernas storlek och elevantal.
Sedan kommunaliseringen får kommunerna i stället en klumpsumma som bakas in i statens kommunbidrag.
– Det innebär att kommunerna kan lägga pengarna på skolan eller till en ny idrottsanläggning om de hellre vill det, säger Per Kornhall.
Tidigare fanns det ett tydligt regelverk för hur undervisningen skulle bedrivas, som till exempel vad för slags utrustning som en kemisal skulle innehålla och hur många elever som skulle ingå i labbgrupper. Men med kommunaliseringen monterades regelverket ned och systemet ändrades till att skolan i stället skulle styras genom resultat.
– Staten satte upp mål och kursplaner för vad eleverna skulle kunna, och sedan fick skolorna ta sig dit hur de ville. Det här är en del av kommunaliseringen som sällan tas upp i debatten, säger Per Kornhall.
Skulle det vara en komplicerad process att återföra finansieringen och arbetsgivaransvaret för skolan till statlig regi?
– Det är klart att det måste utredas ordentligt. Men jag tycker inte det är mer komplicerat än mycket annat vi gör inom skolans värld. Det är något som bara måste göras.
Det är framför allt inom de naturvetenskapliga ämnena som svenska elevers kunskaper har rasat. Varje år pensioneras 350 NO-lärare, samtidigt utbildas färre än 30 nya. Antalet förstahandssökande till NO-ämnen på lärarutbildningen är så få att vissa utbildningar ställs in. Det är en utveckling som har pågått i 20 år. Enligt Skolverket har bara hälften av lärarna som undervisar i fysik på högstadiet någon fysikutbildning utöver gymnasiet.
– När jag nyligen frågade Bertil Östberg, statssekreterare till Jan Björklund, på ett offentligt seminarium om lärarsituationen sa han att det är katastrofalt, säger Per Kornhall.
– Vi har lärare som undervisar våra barn som varken är utbildad i ämnet eller hur man undervisar i det. Och så undrar man varför resultaten sjunker. I minst tjugo år har man känt till och talat om den här trenden men aldrig gjort något åt den. Det har inte funnits någon som har haft ansvar för fördelningen av pengar och att vända situationen. Man verkar inte riktigt ha brytt sig, konstaterar Per Kornhall.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
